Möte på kriminalvårdsanstalt Juni 2010

Med frivårdsinspektören hack i häl plingade jag på klockan till en kriminalvårdsanstalt, dvs ett fängelse i mellansverige. Efter att ha uppgett våra namn blev vi insläppta. Efter ett par ytterligare sedvanliga kontroller befann vi oss inne i centralvakten. Vi möttes av ett antal kriminalvårdare av olika rang och ansvarsområden. En fånge kom emot oss med en bricka med bl a bullar på och vi blev införda i ett konferensrum.



Jag förstod plötsligt att jag inte var här som besökare utan hade sprungit rakt in på ett behandlingskollegium. En nästan absurd känsla infann sig när jag insåg att jag för första gången skulle få delta i ett behandlingskollegium där jag skulle vara en del av "vården" och inte en fånge det skulle tas ett antal beslut om. Alla presenterade sig och efter en kort inledning av ordförande, kriminalvårdsinspektören fick den intagne ordet. Jag hade träffat honom ett antal gånger tidigare på häktet och han är den av mina klienter har störst vilja till förändring och att lämna sitt gäng. Nu lyssnade jag i 10 minuter till en helt förändrad ung man som hade trillat hårt i offerrollen och bara fokuserade på hur illa han och hans medfångar blir behandlade. Jag lyssnade med blandade känslor, å ena sidan höll jag på att falla in i en form av medberoende pga de omständigheter han befann sig under, å andra sidan sorg och irritation över att min högst motiverade klient har förändrats så till det sämre.

Jag beslöt mig för att ta en chansning och gå på hårt - en satsning som lätt skulle slå tillbaka och få en fullständigt oönskad effekt, nämligen att den unge mannen som jag, redan sedan första gången tyckte mycket om, skulle välja att inte alls lyssna.

- Jag går helt med på att din situation suger ut av bara helvete men det enda råd jag har att ge dig just nu är att backa bandet till den dagen du brottet som gör att du hamnade här. För så länge som sitter och gnäller över vad alla gör och inte gör så gör du dig själv till ett offer och därmed maktlös över din situation. Sluta gnäll och ta tillbaka makten över ditt liv!

Chansningen fungerade och han sa: Du har rätt.

Mötet gick vidare där också frivårdsinspektören som också bryr sig väldigt mycket om den unge mannen sa liknande saker som jag, fast med andra ord. Någonstans mitt i mötet insåg jag att från att ha klivit in här och nästan varit perplex måste jag behärska mig och hålla igen truten för att inte ta över hela mötet.

När vi över två timmar senare lämnade mötet hade den unge mannen både skrattat och lett trots sin exremt utsatta situation. Han hade också ändrat sig på flera punkter och var villig att ta emot alla behandlingsprogram anstalten har att erbjuda. Dessutom, trots att han inledningsvis tvärnobbat till att stanna kvar på ett behandlingshem efter villkorlig frigivning bestämt sig för att åtminstone överväga saken.

På vägen hem när jag och frivårdsinspektören pratade om kriminalvården och livet i stort kunde jag bara konstatera att jag kände lycka och glädje över mitt arbete.