Erik Lannerbäck

Erik Lannerbäck

Om mig

Mitt foto
Hägersten, Stockholm, Sweden
I grunden en människa med en kärleksfylld syn på medmänniskor. I vart fall jag inte är hungrig och trött. Då händer att jag låter mina känslor ta över, vilket ALDIG. varit konstruktivt och inte heller tryggt för min omgivning. Idag är min övertygelse attjag är en godare, mindre dömande person som strävar efter allas gott för mänsklighetens vinst.

torsdag 8 juli 2010

Det har gått en tid nu sedan jag satt här framför datorn senast. Som vanligt prioriterar jag allt som är praktiskt framför rapportering och sysslor som den här. Jag blir irriterad på mig själv för att jag under dagarna tänker så mycket på jag vill skriva och sedan när kvällen kommer och jag ska få ned det här så blir allt annat viktigare: laga mat, se på nyheter, svara på mail, telefonsamtal..blablabla. Men jag inbillar mig att det här är viktigt, både för mig själv och kanske för andra. Hur som helst, sitter jag äntligen här och tänker skriva ned någon av de senaste veckornas upplevelser och hyss.

Jag har bytt kalsonger varje dag, ibland t o m två gånger. Oftast är de svarta men jag har piffat till det med allt från rosa, oxlodsröda till blommiga och några par med racerbilar på. Märken: allt från Dressman till Björn Borg, Intresssant? Nej, det är ju verkligen inte det...

Så jag håller mig nog till att skriva om saker jag tycker faktiskt spelar någon roll här i världen.

Jag skrev faktiskt en blogg om "Rinkeby upploppet". Oteknisk som jag är slarvade jag bort den bloggen. Jag börjar där - och ena sidan är det "old news" men och andra sidan känns det färskt då det diskuterades igår på debatt i Almedalen. Där satt en kille från Rinkeby som tog "upploppet" i ett sammanhang där temat var ungdomslöshet och säkerhet på gator och torg. Det var precis det min tidigare blogg handlade om: själva "upploppet" samt polisens del i det.

För att skapa mig någon insyn i vad som hänt åkte till Rinkeby. Trots att jag känner att jag inte varit där på länge och att jag därför har svikit ungdomarna där så blev jag mottagen med massor av kärlek och respekt. Efter att ha spenderat ett par timmar där och pratat med flera ungdomar oberoende av varandra så kunde jag skapa mig en klar, tydlig, enkel bild - som var bakgrunden till ungdomarnas ilska och frustration.

Sammanfattnigsvis är min bild av händelserna den veckan i Rinkeby faktiskt att: bortsett från själva stenkastarna och eldarna, så var det bara polisens fel. I Rinkebyskolan är niornas bal är en riktigt stor grej. Det är vanligt att det kommer ungdomar från andra områden som vill in och det blir stökigt. Jag tycker att ett par stycken poliser på plats med lokalkännedom och rätt attityd till ungdomar är bra i det läget.

Incidenten som de samstämmiga uppgifterna gör gällande var att den springande punkten till de sk "upploppen", var att fyra eller fem (okart) poliser i uniform stod på skolgården utanför Rinkebyskolan i närheten av entrén. På skolgården befann sig också, inte ett fyrtiotal, men ca 10-15 12 -13-åringar. Lite längre bort, ett femtiotal meter, stod några äldre killar i övre tonåren. Vad som händer är att en kvinna med en hund, förmodligen någon form av pittbull elller liknande är arg över att en tjej nekats att komma in och någon form av dispyt uppstår. (oklart om hon har rätt till det eller ej.) Hunden börjar skälla och en av poliserna, istället för att spreja pepparsprej, eller endast hota med den (om han nu är hundrädd) drar istället upp pistol. Från början siktar han mot hunden. Alla på skolgården blir upprörda och killarna som står längre bort börjar intressera sig för situationen och ropar att polisen ska lägga ned pistolen för att det är barn där!

Stämningen blir mer och mer upphetsad p g a den dragna pistolen och samtliga tycker att polismannen ska lägga ned pistolen. Saken hör också till att ingen av de i Rinkeby känner igen dessa poliser. De har ingen som helst relation till dem. Poliserna börjar retirera pga hunden.

Någon gång under det här händelseförloppet har polismannen börjat mantla sitt vapen och tillslut avlossar ett sk varningsskott men INTE som det framkommit, d v s upp i luften, utan istället alldeles för flackt ovanför personerna som står framför honom.

Ryktet om incidenten sprider sig självklart snabbt som en löpeld och de äldre ungdomarna beslutar sig för att polisen har gått över tröskeln och nu ska de få igen. Om jag ska sammanfatta de jag pratade med syn på saken och händelserna efterråt så var det ENBART mot polisen deras ilska riktade sig. Samtliga nekar att de har kastat sten på brandkår. Däremot kan jag såhär i efterhand säga att när brandkåren var där någon dag senare för att skapa relation till Rinkebyborna så blev deras brandbil bestulen.

Trots detta är min sammantagna syn på saken att poliser, precis som alla andra yrkeskatogerier har mer eller mindre duktiga anställda. Alla är människor, följdaktligen begår alla yrkeskårer ibland fel. Tillsammans med socialtjänsten så är polisen, mig veterligen den enda yrkskår som aldrig erkänner att de gjort fel. En ursäkt och ett konstaterande att någon har klantat sig hade löst hela problematiken och vi hade sluppit skador för 100 000 tals kronor. Jag är absolut inte ute efter att hänga ut någon enskild polis eller kåren. Det här är, de facto första gången på sex år jag har någon personlig kritik mot polisen och min kritik riktar sig mot chefen för Västerortspolisen som gick ut i media dagen efter och försvarade sin polisman och sa att hans uppförande var helt korrekt.

Det här exemplet, tillsammans med polisens taktik att vara någon form av blåslampa i arslet på gängen och göra det så jobbigt som möjligt, vilket jag i för sig förespråkar MEN det är skillnad på att vara jobbig, stoppa och genomsöka bilar, kolla upp på finanser o s v - jag kan inte säga att jag har helt och hållet koll på vad polisen gör exakt. Så länge de här insatserna görs proffessionellt korrekt, lugnt, metodiskt och utan alltför mycket rädsla och testosteron så tror jag att det är en fungerande del i att bekämpa, vad samhället kallar "grov organiserad brottslighet". Själv är jag inte helt överrens om den definitionen. Jag kan möjligtvis gå med på att omdet i framtiden saker och ting inte ändrar sig- så skulle den kunna bli, vad jag menar grov organiserad brottslighet.

Jag vill här ge exempel på när de här hårda tagen går överstyr och har fullständigt motsatt effekt.
För att komma till exemplet som gäller en utav mindra ytters få, men ändock vänner som tillhör en av dessa orgnisationer, så ska jag börja med mig själv.

1994 på senhösten släpptes jag ur fängelse efter att ha avtjänat mitt livs första längre fängelsestraff. Jag var nybliven pappa och hade en önskan att gå tillbaks till ett hederligt liv och försörja mig på mitt dåvarande yrke som var kock/köksmästare. Det här samtidigt som jag höll på att organisera min MC-klubb, ASA MC och det redan herrejösses- beryktade Brödraskapet MC. Hela cenariot låter ju så här i efterhand helt absurt - att bli hederlig samtidigt som jag strävade efter att bli medlem i Brödraskapet och se till att ASA MC´s stora lokal skulle bli Brödraskapets klubblokal. För att förstå det här så blir min förklaring att från början var tanken med ASA-MC en herrklubb med regler för vänskap , dvs en plats där vi kunde festa, softa och ha kul men också en gemenskap av vänner som aldrig svek - alltså inget "organiserat gangstergäng".

Vid den här tidpunkten var jag snart 30 år gammal och polisens syn på mig var nog inte helt överrensstämmande med min. Jag hade börjat få namn och rykte, kanske mer än vad jag själv förstod. Jag hade i alla fall börjat jobba som kock på en nattklubb och hade någon form av ide´att leva på hederliga inkomster, ta någon form av ansvar för min anart 1-åriga dotter och samtidigt vara lite cool och synas lite tillsammans med mina gamla vänner från ASA-MC och nya från Brödraskapet. sanningens namn sträckte sig bara min hederlighet till mina inkomster. I slutet av verkställigheten så hade jag fått förmånen att komma till ett behandlingshem. Jag gillade gruppterapin, som jag tyckte var någon form av diskussionsforum men jag kan ju konstatera att behandlingen inte hade funkat med tanke på att det första jag gjorde när jag blev fri var att gå över från att sniffa kokain, som jag inte hade råd med med min relativt blyga kocklön, till att prova att injicera amfetamin.

På nattklubben fanns det en kväll i veckan en klubbkväll för bl a poliser, brandmän och annan sjukvårdspersonal. Som dörrvakter arbetade bl a några killar som var "MC-relaterade" och de var nära vänner till en av världens största MC-organisationer. De roade sig med att ta leg. på poliser när de kom och håna dem när de skulle in på nattklubben. Helt ovetandes om detta stod jag glad och lycklig i köket och stormtrivdes med personalen där.

Det tog inte många veckor innan nattklubbsägaren kallade oss tre till möte och förklarade att han hade blivit hotad av polisen: om han inte gav oss sparken så skulle de se det som sin personliga misson att beröva hans utskänkningstillstånd, dissikera bokföringen etc. I valet mellan den lösa vänskap han hade till oss tre och hotet förstår vilken entrepenör som helst att valet var enkelt. Vi fick inte bara sparken utan blev även portförbjudna. De två dörrvakterna garvade mest men jag blev förbannad och kände mig jävligt orättvist behandlad över att blivit av med ett jobb jag faktiskt stormtrivdes med. Otroligt nog gav jag inte genast upp och blev yrkeskriminell utan sökte några jobb och fick ganska snabbt jobb hos några Jugoslaver som hade anknytning till den, på den tiden kallad: Juggemaffian. De sa att de struntade blankt i min töntiga mc-väst, bara jag var så bra på att laga mat som de hört var jag välkommen att jobba hos dem.

Men min karriär hos Juggarna blev rätt kort. Efter att ha blivit storvulet gripen - helt obefogat - en herrejösses cirkus: fotad i media i kalsongerna, mc-västen tillrättalagd på bild av polisen i Expressen etc. Gripen blev jag en fredagkväll när restaurangen var fullsatt och de stod där utan köksmästare. På måndagen var hela saken nedlagd, alla misstankarna strukna och allt hade varit som vanligt ..om inte Juggarna hade förlorat flera tusentals kronor för att gästerna inte fick mat när deras köksmästare satt på Kronobergshäktet...

Jag hyste varken agg mot den förste krögaren eller Jugoslaverna för att de sparkade mig. Däremot så förklarade jag krig mot polisen - där och då! Jag sa: Ok.. Ni säger att jag är en gangster!? Jag ska bli den värsta gangstern ni någonsin sett!!!

Så här i efterhand och precis så som jag säger till alla mina ungdomar och mina blivande avhoppare så hade det självklara valet naturligtvis varit att hänga av mig västen och säga: ok - om jag nu verkligen vill bli hederlig så får jag göra det helhjärtat. Eftersom jag lever idag så behöver jag inte säga tyvärr.. men tyvärr så hade jag inte den insikten då utan reagerade, som så ofta, på en känsla. Och som vanligt brukade resultaten bli i enlighet med de oigenomtänkta besluten.

Vad har nu det här med dagens polisiära metoder att jaga mc-gäng med fler? Jag vet inte längre hur polisen beter sig, för varenda polis jag träffar är skitjävla urtrevlig och jag tycker om varenda en av dem men jag har några, ytterst få, men i allafall, några vänner som är kvar i mc-och gäng-världen. Av en helt annan orsak ringde en av dem och berättade hur han under flera år varit ambivalent i sitt beslut att lämna sitt gäng och bli sk"vanlig" men efter att de senaste månaderna blivit brutalt stoppad när han kört sin bil (med körkort), framför sin minderårige son blivit misshandlad, bojad, sprutad i ansiktet med pepparsprej etc. helt obefogat, så sa han: Jag tänker ALDRIG sluta. Om jag ska sluta ska det vara mitt beslut och ingen jävel ska tvinga mig till det!!

Det här är ett exempel men jag tror tyvärr inte att det är helt ovanligt. Man måste komma ihåg att människor som väljer en kriminell livsstil eller ett medlemsskap i någon form av gäng någon gång har tagit de här besluten övervägande grundade på känslor. För egentligen så är beslutet ganska idiotiskt om man bara låter hjärnan råda. Det är sällan lukrativt utslaget på ett längre tidsspann att leva kriminellt och/eller tillhöra något gäng - utan det är andra bevekelsegrunder besluten tas på. Följdaktiligen, om man avser att förmå dessa personer att lämna sin livsstil så tror jag att det huvudsakligen måste ske med mjuka metoder och ett respektfullt bemötande i kombination med att ingjuta hopp och tro hos dessa personer om en möjlighet till ett drägligt och respektfullt liv inom samhällets regler.

Som jag tidigare skrivit är det här första gången på sex år som jag faktiskt kritiserar vissa av polisens metoder. Jag vill avsluta med att understryka att jag tror att de allra flesta poliser, både de som jobbar i t ex Rinkeby och de som arbetar mot sk "organsierad brottslighet" vill väl och utför sitt jobb med engagemang och utifrån bästa förmåga.

Nu tillbaka till de egentliga viktiga detaljerna i mitt vardagsliv (är ju bloggare nu): i morse hade jag sex med min fru, har cyklat söder innerstad runt, ätit en sallad på min gode väns salladsbar: Salad n´go (Adolf Fredriks kyrkogata 15), iförd shorts från NIKE och ett märkeslöst linne från Intersport och har inte duschat på hela dagen. Nej, visst fan, det var ju ingen som tyckte det var intressant - jag glömde det. Så, nu går jag och duschar och lagar mat åt min familj. Godnatt och tack för idag!