Taxichauffören Erik

Fredag natt 01.30. Får en körning någonstans mellan Bandhagen och Högdalen. Det är ett stort sällskap så de har beställt två bilar. Fyra personer hoppar in i min bil. De vill åka till Soho (Medborgarplatsen). Killen som sätter sig i framsätet tittar på mig och säger: Jag känner igen dig! Ja den har jag hört några gånger tänker jag och svarar jaha..Efter att de i baksätet kommit på vem jag är och jag fått vända mig om några gånger frågar killen: Varför kör du taxi? Ja, tänker jag..varför gör jag det egentligen? Bortsett från tiderna så tycker jag att det är fan ganska kul och sedan är det för att jag måste. Jag har inget annat jobb just nu....avlönat alltså. (Jobb har jag hur mycket som helst) Men jag svarar: för att jag är delägare i företaget och vill ha tillbaka pengarna jag investerat så jag kan investera dem i något annat. Vi fortsätter samtal om allt från hårdrock till att jobba med människor och hur kul det är att köra taxi en helgkväll. ..och det är rätt kul. Jag älskar mötet med nya människor och dessutom får jag träffa alla de sorter.

På dagtid så är det mest kriminella som vill lägga av, kriminalvårdare, behandlingsmännikor och en och annan polis jag träffar. I taxin träffar jag allt från Italienska turister som är här för att ragga blondiner till sura tanter (fast inte så mycket på kvällstid då då).. och utmaningen är naturligtvis att få dem på gott humör.

Någon kväll tidigare i veckan hade jag kört en kille och hans flickvän och de satt och pratade med varandra utan att tilltala mig förrän i slutet av resan när killen kände igen mig. Han började fråga saker och gamla tider och tv program mm Sedan visade det sig att han var polis;) Favoritkunderna är givetvis unga killar och tjejer för det är ju de jag jobbar med och de är naturligtvis gladast att åka med mig.

När jag ser tillbaka på mitt liv - särskilt med fokus på perioder som aktiv kriminell så tänker jag nog att jag kört taxi hela livet. Med lite tillbehör som både polis och ambulans också - i allafall i mitt eget huvud. Någon gång i 20 års åldern sa någon till mig att jag borde bli ambulanskille för då kan jag både köra fort, lagligt och rädda världen som jag redan då hade drömmar om. Såhär i efterhand kan jag väl konstatera att få vara taxichaufför är åtminstone halvvägs.
För en som var utan körkort i 12 år så är det med inte så lite stolthet som jag bär på min taxilegitimation.

Just nu är jag i någon form av vägskäl i livet där min fru flyttat till andra sidan stan (från att ha bott på andra sidan gatan) och jag slutat jobba på Fryshuset. Så länge jag nu lider av att hon är så långt borta ifrån mig och jag funderar på vad nästa steg i mitt liv ska bli så fortsätter jag att ägna mig åt välgörenhet dagtid och köra taxi kväll-/natt.

ps/Det är meningen att man ska göra reklam här på bloggarna så då berättar jag att det är taxi 020 jag kör för./ds