Erik, polisen och Lugna gatan

Patrik Cederlöf, heter min gode barndomsvän som vid tiden för starten av min karriär i Lugna Gatan arbetade i socialtjänstens Citygrupp. Som jag förstår det så var det både uppsökande fältarbete och uppföljning därav. Hans kontor låg i samma hus som Maria Ungdomsmottagningen på Kungsholmen och han hade eget passerkort till polisstationerna inom tullarna. Vi hade alltid mötts fram och tillbaka genom åren men det här var första gången jag närmare satte mig in i vad han sysslar med. Jag var minst sagt imponerad av hans professionalism och framstående position inom socialtjänsten.

Men det som angår mig med det hela egentligen var att den här kvällen kom han fram till mig med ett leende på läpparna när vi möttes på Sergels torg. Han sa: Vet du, öhh..du vet ju att ditt foto är på varenda polsisstation, eller hur!?
Ja, det vet jag....?
Han fortsatte:... Nu har de satt en text under ditt foto, förutom ditt namn, som lyder; ERik Lannerbäck, allas våran Tok-Erik har börjat jobba i Lugna Gatan, så han har alltså INTE stulit jackan.

Det hände fler, för mig lustiga, roliga och bekräftande incidenter i början av min karriär med ungomar och det skulle eskalera till de mest otroliga drömscenarion men ännu en som jag ändå vill nämna som var en av de absolut första bekräftelser på att vissa poliser börjat tro på mig och se på mig med andra ögon var när Lugna gatan var utspridda i City - inte i grupper om tre som vanligt, utan dubbla grupper p g a Karl XII-demonstrationerna i november 2004. Vi fick inte vara i Kungsträdgården, däremot var vi utplacerade på olika strategiska platser i City enligt SL s önskemål.

Jag och min patrull befann oss vid spärren på T-centralen - uppgång mot Centralstationen. Jag minns inte om det var före eller efter vi hade avstyrt ett större slagsmål på platsen som insatsstyrkan anlände - alltså inte vanliga piketstyrkan utan den extra specialtränade styrka som skickas runt hela landet för att utföra specialuppdrag. Jag har aldrig sett skillnad på piket och insatsstyrkan men jag tror det var det för de har ett speciellt emblem med vingar på. För mig såg båda de här likadana ut och hade ungefär samma utrustning och beväpning och jag vet att det är fler än en gång de varit skickade att bryskt gripa mig.

Till min stora förvåning tog chefen, en man i femtioårsåldern, av sig hjälmen, den undrliggande skidmasken, höger handske och sträckte fram handen: Det är skönt att se att folk kan ändra sig sa han sakligt och lugnt konstaterande. Jag såg storögt på när hela hans grupp om 6-10 poliser, flera av dem med avsevärt mindre engagemang än deras ledare. Trots detta var det här ett av de stora ögonblicken jag aldrig glömmer.

Till saken hör att jag aldrig egentligen tyckt illa om poliser, ens när jag var som hemskast och de var som jävligast mot mig. Däremot, just piket och insatsstyrka är faktiskt de enda företeelser jag var rädd för som kriminell. Jag har ju skrivit tidigare att döden var något jag räknade med.... men tanken på ett långt fängelsestraff eller livsstid i fängelse kunde verkligen få mig skräckslagen. (För den skull, inte tillräckligt mycket för att jag skulle sluta att vara kriminell...)

Det var i stort sett bara de som fick ta fast mig, även om jag, i alla fall vid ett tillfälle blev gripen, både beväpnad och med narkotika i bilen av två kvinnliga poliser som lyckades utan minsta svårighet få på mig handbojor och ta med mig till Söderortspolisen - då jag hade som vana att aldrig göra motstånd när jag väl var gripen.

Ett annat möte (ja, om det nu var med piketen eller insatsstyrkan) då jag faktiskt gjorde lite motstånd ett tag för jag tyckte de betedde sig som idioter var ett av de tillfällen jag bestämt mig för att lägga ned kriminalitet och byta ut den mot träning och ett fitnessliv. Det var Nyårsdagen-98. Träningsnarkoman som jag var hade jag lyckats snoka reda på en kompis som hade nycklarna till ett gym, Daniel Jansson, numera mördad i Polen, så vitt jag vet...men fram tills jag slutade vara kriminell och långt innan jag började vara det - en mycket god vän.

Hur som helst, efter att ha skjutsat Daniel hem till Vällignby mötte jag piketen på Bergslagsvägen. Jag hade nyligen kommit ut från fängelse och fått den vita Alfa Romeo 33:an så nyligen av min gode vän Tony att jag trodde att den inte var känd av polisen än. ..men ack så jag bedrog mig. Min plan var nämligen att hålla mig i stort sett från att köra bil helt och hållet och sedan efter ett år ta körkort igen, för nu var det bara ett år kvar på min spärrtid. Men när jag nästan var framme vid Statoil vid Alviksrondellen såg jag den stora och skrämmande polisbilen närma sig med en herrans fart. Visst hade jag kört ifrån polisen med skruttigare bilar än den här men det innebar fullständiga vansinneskörningar där jag var tvungen att köra slalom på fel sida av vägen för att skaka av mig polisen och det rimmade liksom inte med min plan att bli hederlig - dessutom tror jag att bilen fortfarande stod på Tony och jag ville inte ställa till någonting för honom. Så när polisen påbjöd att jag skulle köra in till kanten så gjorde jag det.

Skitsur över att nu har tre år kvar till möjligt körkort i stället för bara ett stod jag lutad mot min bil i min svarta bombarjacka, tighta tröja, svarta jeans och kängor. Jag tror det var tre eller fyra poliser som kom fram till mig. En sa: Har du körkort?
- Det VET ni att jag inte har., svarade jag.
- Ok, leg då?
- Javisst sa jag och sträckte handen innanför jackan för att ge dem legitimationen. Två av poliserna vräkte sig fram och tog tag i mina armar.
- Du vet att du inte får stoppa händerna innan för kläderna!!
- Ja, be mig inte ta fram legget då ditt jävla pucko.
Polisen hade börjat rycka, slita och bända i armarna på mig. Jag tröttnade på dem och vred mig ur greppet på polisen som höll i min högra hand samtidigt som jag knuffade till honom med axeln. I samma rörelse puttade jag bort den som höll i den andra armen. Polisen på höger sida slog mig med knytnäven på munnen.
Jag vände ansiktet mot honom: Min morsa slår hårdare - kan du inte slå hårdare än så där skulle jag ge fan i det helt och hållet.

Som ni förstår tyckte polisen att situationen inte var särskilt rolig längre. De väste någonting om att "nu jävlar skulle jag få" medan de vräkte omkull mig på marken, gjorde mitt bakhuvud buckligare än ett månlandskap med sina aspar och gned mitt ansikte i den våta asfalten. Handbojorna på...hårt.. så att man tror man ska få amputera händerna av blodförlust. Intryckt bak i den för fångar avsedda lilla platsen i bussen med blodet lätt droppandes från skärsåren i ansiktet tittade jag på mina sex-sju antagonister. Någon sa: vad fan flinar du åt - tycker du det är kul att få stryk?
- Allvarligt talat, grabbar - det där var inte stryk. Släpp loss handbojorna och så kliver ni ut två-tre stycken av er så ska jag visa vad stryk är;)
- Du är fan sjuk i huvudet!
- Har ALDRIG påstått något annat heller.

Nu hände något både förvånande och glädjande för mig: Polisen släppte loss handbojorna, bad mig dra åt helvete och sedan åkte de. Tveksamt glad i hågen ringde jag mitt ex och bad henne komma och hämta mig och bilen med en taxi. Jag trodde nämligen att polisen hade bestämt sig för att låta udda vara jämnt och glömma min olovliga körning mot den, trots allt ganska hyfsade omgång stryk jag gladeligen tagit emot i utbyte.

Jag har alltid i mitt liv fått höra att jag litar för mycket på folk, vilket jag fått äta upp både som hederlig och kriminell, i Sverige och utomlands. Att göra en anmälan om misshandel var otänkbart men jag satte mig i alla fall åtta timmar på St Göran för att dokumentera mina skador om nu polisen skulle vara så falska som de visade sig vara... och både anmälde mig för olovlig körning och våldsamt motstånd. Det faktumet skulle jag dock inte bli varse förrän tre år senare vid min sista rättegång hösten 2001 då det bara i förbigående nämndes att jag varit misstänkt för våldsamt motstånd men att det i så fall var preskriberat. När det här nämndes blev jag mer upprörd på de här poliserna än på killen som hade sett till att jag nu skulle få tjäna tre och ett halvt år i fängelse.

Nåja, med det här och alldeles för många andra liknande möten med piketgrupper osv som perspektiv så går det nog bra att förstå hur overkligt situationen med handskakningen på Karl XII-dagen kändes.

I min förra blogg skrev jag hur tacksam jag var över att få chansen att visa vad jag dög till som ungdomsledare och Lugna gatanvärd. Vad jag inte visste var hur vår högsta chef, den fd polisen, Arne Danner hade fått gå och försvara valet att anställa mig på åtminstonde tre olika rotlar. (Olika avdelningar inom polisen som sysslar med specifika typer av brott, så som våldsroteln, specialroteln, stöldroteln, bedrägeriroteln o s v) Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen: Min sanning är att jag lever tack vare Hatten, kriminalvården och Fryshuset. Så, tack än en gång Arne, Mustafa och Anders Calrberg.

Jaha, den här bloggen hette egentligen: Min tid på Fryshuset och Support. Det verkar bli ett antal på det temat så den här får i sället heta: Erik, Polisen och Lugna gatan. Godnatt!