Support

Efter ungefär ett och ett halvt år i Lugna gatan och en underbar tid på en Gymnasieskola, St Görans gymnasium (idag nedlagd)sökte jag och fick en av tjänsterna som arbetsledare i tunnelbanan. Min intension var att försöka ge lite av all den glädje och kärlek jag kände till arbetet i Lugna gatan genom att lyfta delar av personalen i stället för att i stället för att bara fokusera på "mina" ungdomar och på sätt kunna hjälpa fler.

Rollen som arbetsledare blev dock kort då jag inte var ensam arbetsledare och kunde härja runt precis som jag kände var bäst. Som en skänk från ovan hade ett gammalt Lugna gatan -projekt som då hette Hembesök nu åter fått finansiering under namnet Support. En väldigt kort och inte alls djupgående beskrivning av projektet Support är att det gick ut på att använda våra erfarenheter för att arbeta med ungdomar och våra kontakter bland dem för att stödja ungdomar som blivit utsatta av brott av andra unga.

Jag tänkte att det var helt perfekt för mig - för de första för att jag skapat så många brottsoffer i mitt liv och nu var det hög tid att gottgöra. För det andra hade jag ju både egna erfarenheter av att själv vara ett ungt brottsoffer och sv att veta hur en förövare tänker och känner.

När jag förklarar det här för ungdomar använder jag aldrig termerna: offer och förövare utan jag tänker och förklarar att de båda var förlorare i en situation. Vi var fyra stycken som blev utsedda till Supportmedarbetare. Jag, som vanligt, kastade mig huvudstupa och spraklande som ett tomtebloss in i arbetet. Jag kommer att återkomma till hur arbetet skulle utvecklas under åren men först och främst vill jag förklara vad jag menar att alla är förlorare i en situation. Att den utsatta parten i de flesta fall genomgår helvetet på jorden är väl nästan sjävlskrivet, så det är inget jag direkt behöver fördjupa mig i just nu. Vad menar jag då med att även den som utsätter andra människor för brott är en förlorare, oavsett om det händer en gång eller vanemässigt? Min erfarenhet och fullständiga övertygelse är att om man går genom livet och utsätter andra människor för lidande har man berövat sig själv möjligheten till genuin och varaktig lycka.

Fram tills jag var 15 och ett halvt år blev jag utsatt för olika typer av brott, i stort sett utan att begå några själv. Efter den här tiden och under bara några månader så förvandlades jag genom yttre omständigheter och egna val från en som blev utsatt till en som utsatte andra. Hade någon frågat mig vid den här tiden om jag led av att slå, sparka, råna och på andra sätt göra andra människor illa hade jag nog svarat:

- Nej, varför det? Nu har jag äntligen massor med kompisar och respekt. Dessutom är det min tur att ge nu! Jag har fått ta emot hela mitt liv - INGEN ska någonsin sätta sig på mig igen!! Jag har RÄTT att ge igen.

Idag vet jag att det där med att GE, oavsett om det är stöld, rån, misshandel, mobbning eller någon som helst annan typ av övergrepp där de finns en lidande part har ett pris. Priset kanske inte måste betalas per omgående - iallafall så är det inte säkert att man märker det... men med pespektiv är det ett alldeles för högt pris att betala trots ekonomisk vinning, tillhörighet, "respekt", innanförskap eller vad nu är drivkraften må vara.

Utanförskap, ångest, låg självkänsla, självförakt och i de flesta fall, missbruk och frihetsberövning är priset man får betala.

Med dessa insikter och kunskaper stod det klart för mig att inte bara den part som i de fall som jag för tillfället arbetade med behövde stöd och coachning utan också den som i det här fallet var "förövare".

Tillbaka till uppstarten av Support. Då hade vi ännu bara vår klient i fokus. De som var de sk "förövarna" mötte vi med respekt och samtal och lyckades i stort sett i samtliga fall att undanröja övergrepp i rättsak och andra fortsatta övergrepp. Vad som snabbt blev uppenbart för mig var att vi hade hjälpt den ena sidan att få ett avslut och i somliga fall båda. Detta var naturligtvis en stor vinst...men... genom att glömma bort att lägga fokus och arbete på den andra parten utöver att få den att sluta göra vad den gjorde mot just "vår" kille/tjej tappade vi helt möjligheten att skapa en förändring i beteendet hos den som i våra fall var den utsättande parten.

När jag efter ungefär ett år i Support fick en ny kollega, Pernilla Johansson, Världsmästare i Thaiboxning, tillika alldeles nyligen uppsagd polis.

Hon ville arbeta med ungdomare och satsa på en proffskarriär inom Thaiboxningen. Detta var inte förenligt med hennes karriär som polis så arbetet för Support blev ett perfekt alternativ för henne.

Jag hade sett henne sparra på VBC och i ärlighetens namn var jag lite rädd för henne och hade hört att hon var lite "polisig". Men så fort jag lärde känna henne infann sig en djup respekt och beundran för hennes person. Vi blev snabbt ett team och jobbade nästan alltid tillsammans. Jag döpte oss efter kort till: The Dream Team. Vad kunde vara bättre än en 110-kilos, ex-gangsterklump med ett nästan ständigt larvigt leende och manisk kärlek till sitt arbete tillsammans med en jordnära, lugn kvinna med lika stort engagemang och kärlek till sitt arbete och som dessutom varit polis och kunde slå tuffa killars näsor blödande i ringen?

Innan dess, för det mesta, hade jag arbetat ensam. Då vi inte direkt hade någon chef och inte utvecklat någon exakt gemensam strategi så körde jag oftast mitt eget race - vilket ungefär innebar att jag och t ex Jörgen Kruth satte oss ned och lyssnade på klienten som kommit till oss genom våra kontakter med ungdomar, socialtjänst, föräldrar mm. Vi lyssnade in vad vår klient hade för önskemå - generellt kan man säga att deras önskemål var att få slut på t ex mobbningen som pågick eller ideliga rån på vägen till skolan och i bästa fall någon form av upprättelse. Ang polisanmälan var det sådant vi diskuterade mycket i början. Vi kom fram till att det var bra att vår ungdom hade gjort polisanmälan men att det var mindre bra om vi proppsade på att ungdomen absolut gjorde det. Bakgrund till för och nackdelar till de här frågorna skulle bli så långa att det får jag ta upp i ett annat tillfälle om den här bloggen ska bli klar.

I de allra flesta fall önskade ungdomen att vi skulle ta kontakt med den som gjort dem illa. I några få fall var motparten inte känd och då fick vi helt fokusera på vår första ungdom, men som sagt i de allra flesta fall visste vi exakt vem eller vilka vi skulle söka upp och då for jag oftast ut på mina enmansmissions. Helst ville jag alltid ringa först och boka möte eller få något möte bokat genom någon ungdom jag kände så att den jag skulle träffa var mentalt förberedd och inte kände sig påhoppad. Fast, i enlighet med vad jag skrivit tidigare - om hur man känner inom sig när man förmodligen inser att man gjort något fel - så, när jag mötte dessa unga killar och tjejer (ibland ensamma och ibland flera stycken) så praktiskt taget såg jag hur de höll garden uppe och förväntade sig någon typ av utskällning och tillrättavisande. I stället brukade jag (och brukar fortfarande) börja med att berätta att jag själv gjort liknande, om än inte exakt samma sak mot människor och att jag absolut inte är där för att döma dem. Samtidigt som jag naturligtvis är väldigt tydlig med att det de gjort inte är ok. När de sänkt garden och vågar känna efter lite jobbade jag alltid på att få dem att känna empati. För är det så här: att mobbaren/rånaren/misshandlaren, vad det nu är, har en tankeföreställning om hur och varför han/hon är berättigad att handla som hon/han gjort. Den här tankeföreställningen är en förutsättning för att upprätthålla en världsbild där man har rätt att kränka andra människor, på vilket sätt vara månde. Alltså, för att nå fram till den en ungdom som gjort någon illa så gäller det att bryta ned den här alternativa världsbilden.

När jag efter vanligtvis några timmars samtal nådde fram till deras känslor så kunde man nästan alltid se hur de led när det gick upp för dem att det de gjort trots allt inte var berättigat och att dessutom, vilket de många gånger inte alls tänkt på fanns en eller flera personer som verkligen led som en följd av deras val eller handlingar.

När Pernilla jobbat ungefär ett halvår i Support fick vi en ny chef och började utveckla vårt arbete. Vi hade insett att både den som var utsatt och den som utsatte andra behövde en coach och det skulle absolut inte vara samma person som coachade dem.

När jag och Pernilla fick en ny person (eller personer) som behövde vår hjälp så satte vi oss alltid tillsammans och lyssnade på honom/henne/dem. Erbjöd sedan vad vi kunde stå till tjänst med. Därefeter utsåg vi vem som var lämpligast som coach till vilken sida. Ingen blir nog förvånad när jag säger att jag oftast fick ta den som fick ta skurksidan;)

Parallellt med det här hade Pernilla fått en brilliant ide´som sedan Jörgen hakade på - nämligen att ansöka om pengar till träningsgrejjer och träningstider för ett projekt: dels för killar (Jörgen) och dels för tjejer (Pernilla) som gratis fick träna Thaiboxning två ggr/vecka. De som ingick i projektet var ungdomar som på olika sätt råkat illa ut, inte bara av andra ungdomar utan överhuvudtaget. Det fantstiska med projektet var att även ungdomar som hade begått brott generellt eller mot andra ungdomar var välkomna på en enda premiss: att de slutade med det de höll på med. Jag som stod bredvid och såg utvecklingen av allt det här blev nästan tårögd när jag tänker på hur fort det gick med hjälp av Thaiboxning och samtal radera ut skillnaderna mellan "offer" och "förövare" i grupperna.

Vad var det då våra ungdomar fick genom Support och självprojektet som delen med Thaiboxning hette: Självrespekt, tillit, innanförskap, gemenskap, tillhörighet, respekt och sist men inte minst: ett friskt sätt att få ur sig aggressioner.

Förutom det här som jag nämnt så åkte vi också runt i skolor och höll föreläsningar och utbildningar för elever, lärare och föräldrar om hur man kan arbeta med ungdomars våld och kränkninga gentemot varandra.

Idag är det nästan ett år sedan finansieringen för Support tog slut. Sedan dess har jag startat ett nytt projekt: Passus som syftar till att stävja nyrekrytering och att hjälpa personer att lämna alla typer av kriminella gäng. Det är ett bra och viktigt projekt men skulle jag vara tvungen att välja vilket jag tycker är viktigast och som kan göra mest för flest och verkligen i sanning göra en skillnad i vårt samhälle så skulle jag satsa ALLT på Support. Det är med både sorg och ilska jag konstaterar att det projektet helt saknar alla former av finansiering.

Slutligen så måste jag nog också ge en känga till mig själv och mina kolleger i Support som for runt och räddade världen utan att satsa mer på att se till att den fortsatta finansieringen blev tryggad.

Jag minns hur förvånade alla var när man t ex kom till en skola och höll en halvdags föreläsning eller löste en groende konflikt på en skola eller närliggande skola och vi på frågan: Vad kostar det här? alltid svarade: Det är gratis.