Kriminalvårdsanstalten Gävle - ett ovanligt fängelse

Sist jag satt i fängelse (trots att inte vår högst felplacerade chef för kriminalvården: Lars Nylen var chef då) så fick jag ändå bara tre och en halv månads vårdvistelse (p34 hette det då och nu har tjafsgalningarna ändrat det till p58 eller vad fan det var?)

Jag satt till att börja med på Österåker och ytterst lite av den underbara människan Ann-britt Grunewalds tankar och ideér efterlevdes ännu. Vi (hårda kriminella) slaktade inte golbögar och annat pack (min dåvarande uppfattning)och som tack fick vi ha våra familjer på besök varje helg. Jag hade ingen så jag sålde pizzor i stället till de som hade. Förutom den förmånen så fick vi träna varje dag och hade lärare med gymnasiekompetens.

Trots allt märktes de slitningar som finns på en anstalt, nämligen mellan den kategori av personal som är behandlingsinriktad och tror på fångarnas förmåga till förändring och de som tror annat samt de slitningar som fanns mellan oss fångar. Framförallt fångar som satt på andra anstalter som hade synpunkter på oss som satt på en anstalt där vi fick möjlighet att göra något vettigt av tiden...men också mellan oss intagna - men sanningen att säga så var den, för ett fängelse extremt liten.

Det skulle bli oerhört mycket tydligare för mig när jag blev förflyttad några gånger. Först flyttades jag till häktet i Gävle i några månader. Därefter till anstalten i Härnösand, vilket egentligen är ett vanligt fängelse men tack vare att sammansättningen av fångar var relativt homogen och att dessutom fångvårdarna var väldigt inarbetade - alla rutinerna var inarbetade och personalen hade funnits där sedan mannaminne, litet upptagningsområde etc. Om jag ska klämma in en liten fördom här så var enhel del av fångarna samt vårdare Norrlänningar - m a o tyslåtna, sävliga och inte så tjafsiga. Bortsett från att jag var inblandad i ett ordentligt slagsmål och att det förekom rasism mot de fåtal fångar med invandrarbakgrund så var det i mina ögon ett ganska bra fängelse. Tilläggas kan dock att förutom en stor snickeriverkstad, en skola med ytterst basala möjligheter att förkovra sig och ett välutrustat gym så fanns det inga som helst möjligheter till utbildning eller att komma ut som en person bättre rustad för friheten än när man åkte in i fängelse.

När jag ytterligare en gång blivit för "stor" därinne, enligt personalen fast jag verkligen inte är någon som vill vara ledare så blev jag flyttad på igen. Det alternativ jag fick var Norrtäljeanstalten. De sa att jag skulle hamna på en bra avdelning med motivation till behandling men när jag väl anlände till avdelningen insåg jag att det var en ren blåsning. Visserligen kallades avdelningen för: motiv och skulle vara en språngbräda in på behandlingssavdelningen som var avskiljd från de tre avdelningarna som låg på den sk banan - tre paviljonger a´40 fångar vardera.

De verkliga omständigheterna var att jag hade hamnat på en helt vanlig sluten anstalt av näst hägsta säkerhetsklass där man blandar fångar hejvilt - allt från unga killar på 18-19 år som gjorde sin första vända i fängelse till personer som var dömda till livstidsfängelse och livstidsutvisning och som grädde på moset: den intern som suttit längst i svensk kriminalhistoria: Leif Axmyr. En i grunden snäll person men de gånger han var påtänd/påverkad så var det en som till och med jag gjorde mitt yttersta att hålla mig på så långt avstånd på som möjligt. Till min stora lycka upptäckte jag att jag hade tre nära vänner på avdelningen, då folk bakom ryggen på en sådan här anstalt är snudd på en nödvändighet. Det skulle vara fem stycken som höll ihop nära. Vi tränade, köpte-,lagade mat och åt tillsammans.

Redan på den här tiden (2002-2004) fanns det gott om installerade kameror och andra säkerhetspåfund på anstalterna - alla tre jag nämnt...fast aldrig i dusch, bastu eller i cellerna. Så naturligtvis var det dessa platser som valdes ut till de blodiga uppgörelserna mellan fångarna. Slipade stickvapen och några tonfiskburkar i ett ihopsnurrat örngott var favoritvapnena. Under de sex månader jag tillbringade på Norrtäljeanstalten var ambulansen inne på banan och hämtade någon som blivit knivhuggen eller fått ansiktet krossat av tonfiskburkar, tagit överdos av en eller annan drog, lågt räknat ett par ggr/månaden. Så, man kan väl konstatera att mixen mellan oss fångar inte var riktigt lika harmonisk som i Härnösand.

Orsakerna till osämjan mellan oss fångar handlade i stora drag om tre olika tvistemål: mellan de som ville förändra sina liv och de som inte ville det, olika affärer som inte hade ordnat upp sig, främst narkotika samt triviala tjafs som eskalerade till grova misshandlar, mordförsök och i värsta fall mord.

För att göra situationen dubbelt värre så konstaterade jag att mobbning och kamratförtryck mellan den typ av personal som trodde på och önskade hjälpa och förändra fångarna och de som föraktade oss och tyckte att de flesta av oss säkert kunde sitta där och ruttna resten av livet var ack så mycket tydligare än på Härnösand och Österåker.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det är otroligt stressande att sitta i fängelse. Även om det är lugnt på ytan så kan det närsomhelst blossa upp stridigheter inom loppet av sekunder. Jag förklarade tidigare att det är skönt att ha några goda vänner som kan backa upp en men till saken hör naturligtvis också att alltid någon sysslade med någon typ av affärer. Som medlem i gruppen eller "matlaget" togs man för givet vara inblandad i dessa affärer, både av övriga fångar och personal, vilket naturligtvis hade sitt pris. Om affärerna gick snett så var jag inblandad i krig med andra intagna. Av personalen sågs jag som knarklangare eller vad det nu var någon hade sysslat med.

Idag är det sju år sedan jag lämnade Norrtäljeanstalten men jag tvivlar på att mycket har förändrats på Sveriges säkerhetsanstalter på den här punkten. De personer jag möter i mitt yrke som har lämnat den här typen av anstalt efter några eller många år lider av samma skada som jag gjorde de första åren: sover oroligt och lider av sömnbrist, alla typer av folksamlingar är obehagliga, på t-banan står man med ryggen mot väggen, likaså så väljer man ett hörn med överblick på restaurang man sätter dig på för att äta. Man tror att alla som ser dig genomskådar dig som en kåkfarare och dålig, annorlunda människa. För att inte tala om alla känslor av tung skuld och skam som man försöker parera på olika sätt och med olika metoder.

I veckan var jag på ett ovanligt fängelse där alla dessa negativa konsekvenser av en längre fängelsevistelse hålls på ett minimum. Fängelset i fråga, Gävleansalten är i mina ögon ett föredöme inom svensk kriminalvård.

För någon vecka sedan blev jag uppringd av en av terapeuterna på anstalten, en gammal god vän. Han bad mig besöka fängelset och göra en ideell insats för de intagna på behandlingsavdelningen (40 st.)Fängelset är uppbyggt i ett antal olika avdelningar som består av steg i behandlingen och för att få flytta vidare till nästa steg så krävs god skötsamhet av den intagne och framförallt prov på en vilja till förändring. Fängelset använder sig av två behandlingsmetoder som dels är AA´s sedan länge välbeprövade program (Minnesotametoden)och ett påverkansprogram mot kriminalitet som inom kriminalvården kallas för Brottsbrytet, egentligen till största delen baserad på den genialiske Gunnar Bergströms påverkansprogram för hjälpa livstilskriminella. Nu tillhör jag förespråkarna av dessa två behandlingsmetoder. För den sakens skull så menar jag inte att det passar alla eller att de skulle vara de enda fungerande metoder på denna typ av klientel. Jag kan bara konstatera att på mig har det fungerat och för miljoner andra.

När jag anlände till anstalten så fick jag dels till min stora förvåning ta med mig en av mina ungdomar in på anstalten och därefter fick vi en utförlig lektion i hur anstalten är upplagd i sina olika steg och olika avdelningar där man hela tiden får friare förhållanden i takt med att man visar sig förtjänt av dem. Ett fängelse fullständigt i min smak och som under sina snart 17 verksamma år visat på extremt goda resultat vad gäller låg återfallsfrekvens i missbruk och kriminalitet.Jag hade bara en fråga: hur man ställde sig till den kategori av personalen som inte ställde sig bakom behandlingsmetoderna och sättet att driva fängelset? Till min förvåning fick jag till svar att kriminalvårdarna som arbetar på fängelset samtliga var införstådda med behandlingen och åtminstonde inte motarbetade den. Efter vår storögda rundtur var det dags för mig att hålla föredrag. Föredraget skulle handla om hur det var, hur det såg ut och hur jag lyckades ta mig ur min kriminella livsstil. Därefter frågor och mingel.

För mig är det extremt viktigt och en stor förmån att få dela med mig och förhoppningsvis ingjuta hopp i mina gamla olycksbröder. Att jag dessutom fick ta med mig en av mina ungdomar, Toni gjorde mig extra glad och stolt. Fångarna visade honom omtanke och kärlek.

Efter avslutat besök var både jag och Toni höga på upplevelsen och den kärlek vi upplevt både från terapeuter, personal och intagna.