Fryshuset

Vi var tio stycken ärrade och tatuerade kåkfarare som satt i en ring och pratade om känslor, kramades och grät. Platsen vi befann oss på var behandlingshemmet, Hatten i Älvsjö. Jag hade tillbringat några veckor där för andra gången i raden på just det behandlingshemmet. När jag kom sa jag till min terapeut: Jag är så sjuk så jag måste vara här i minst ett år! Terpeuten skrattade snällt och svarade: Jaja, ett par månader, max.

Det här var min återfallsbehandling. Jag hade blivit frigiven från mitt senaste fängelsestraff i oktober 2003. Då hade jag fått vara på behandlingshemmet genom kriminalvårdens försorg i tre och en halv månad. Samma dag jag blev frigiven lämnade jag behandlingshemmet för Tyskland och en tjänst som restaurangchef. Jag kände inom mig att jag inte var riktigt färdig med behandling men friheten kallade på mig, liksom storkrögaren - tillika en av mina bästa vänner - ville ha mig på plats och det snarast möjligt.

Innan behandlingen, när jag forffarande var på Norrtäljeanstalten, var min största farhåga att jag skulle skrämma slag på de anställda på restaurangen så jag bombarderade anstaltsledningen om att tigga om att få träffa psykologen för att få kontroll över mina vredesutbrott. Psykologen började prata om att hitta vackra platser inom mig, räkna baklänges...och jag insåg att jag var utelämnad åt mitt eget öde och det fick helt enkelt bära eller brista.

Då jag i en lånad Mercedes Vito och allt jag ägde och hade: min kläder lämnade behandlingshemmet var jag en helt annan människa. Jag skulle aldrig att komma att skrämma en enda jag var satt att chefa över. Däremot klagade min vän Krögaren på att jag måste vara hårdare och inte göra allt åt dem utan tala om för dem att de ska göra det i stället.

Redan efter två månader, i slutet av december 2003 gick jag till min vän och sa: Jag kommer aldrig att bli lycklig här i Tyskland - folket är för hårda och känslokalla och jag klarar inte av att dela ut order. Självklart gjorde jag inte det då jag inte hade gjort klart behandlingen. Jag hade kommit så långt att jag insåg att all min misär i mitt liv hade jag åstadkommit själv. Inget var någon annans fel utan det var jag som bar skulden till allt som hänt mig, så som att ha låtit mig bli bedragen, lurad, bestulen, fängelsestraff o s v. Jag hade inte kommit så långt i behandlingen att jag hade lärt mig: att om jag vill gå vidare i livet så, lika mycket som jag måste ta ansvar för mina handlingar nu så måste jag också lära mig att förlåta mig för de jag tidigare gjort. Innan jag fortsätter så kan jag ju tillägga att det är något jag fortfarande har svårast för fortfarande. (Något av ett arv från min mamma: Martyren - som blir en annan blogg.)

Åter hemma i Sverige. Efter att ha firat jul med min bäste vän i Tyskland så var det Nyårsafton med mina kompisar i den nyatartade Bandidosavdelningen i Stockholm. Nu låg valet i vågskålen: Hatten - mera gråt och kramande och jobbiga känslor att gå igenom, i den ena...och i den andra: snabb behovstillfredsställelse, action, tjejer, pengar, knark, makt...osv

Jag tror jag stod emot i två veckor under vilka mina vänner tjatade på mig att gå med i "teamet" innan jag föll tillföga. Nu kom tre-fyra månader av skuldindrivningar, farandes kors och tvärs i Sverige och Norden. Sedan... som vanligt...allting kraschade i osämja och missbruk. Jag hade visserligen lyckats tjäna ihop en hel del pengar, ca 500 000 kr, köpt en lägenhet (som jag sedan naturligtvis skulle bli blåst på) men efter att ha hoppat av gänget fanns det bara jag, min gangsterbil, en totalt nedknarkad tjej som förföljde mig och min egen totala misär kvar. Efter en vansinnesresa genom Europa var jag åter fattig och tom.

Jag tänder av. Lämnar allt och alla. Fullständigt slagen går jag med tunga steg till socialtjänsten på Kungsholmen, ett kvarter därifrån jag bor och säger: Nu vill jag ha min återfallsbehandling som ni lovat - om det mot all förmodan skulle gå åt skogen.

Socialsekreteraren svarar att "de har sina regler och de måste faktiskt utreda om det nu är så att jag är narkoman innan de kan satsa pengar på en fortsatt behandling".

Jag erbjöd mig då frikostigt att hjälpa till med utredningen: om de bara väntade i 30 minuter så skulle jag vara tillbaka med sprutor och knark, ta det framför dem och sedan skulle de slippa tvivla på vilken potentiell psykopat de hade framför sig...
Två dagar senare var jag tillbaka på Hatten.

Jag insåg att det här var min sista chans. Min plan bestod i att vara på behandlingen så länge som det skulle ta. Därefter leva på min blygsamma förtidspension, träna och försöka ta upp kontakten med min dotter igen.

Tillbaks till ringen och de muskulösa gråtande fd fångarna på Hatten i juli/augusti 2004. Två av dem ber terapeuten att få ledigt för att åka till Fryshuset och söka jobb på något som hette Lugna gatan. Jag visste vad Lugna gatan var för någonting, eller åtminstone - jag visste att det existerade. Det var något slags projekt där man jobbade med ungdomar och en av mina få förebilder, en man som jag såg som något av en jämlike inom den kriminella världen (och de var verkligen få...)arbetade redan där. De gånger jag bett honom om att hjälpa mig med att få arbeta där med så var hans svar: Nej, du är för galen. Så jag hade redan slagit möjligheten till arbete på Fryshuset ur hågen för länge sedan.

Trots det, när nu de här två männen vågade gå dit och bli avspisade så tänkte jag att då vågar fan jag också...trots att jag var fullständigt övertygad om att jag inte bara skulle bli avspisad - utan också totalt förnedrad. Jag förväntade mig att de skulle säga, något i stil: Tror du att vi skulle kunna ha en idiot och dåre som dig arbetades med barn och unga?? För en fd yrkeskriminell med vidhäftad, totallåg självkänsla så är det scenariot mera skräckfyllt än självaste döden...

Under arbetsintervjun på Fryshuset berättade jag sanningen om mig själv, utan att ha en aning om att de två personerna framför mig visste exakt vem jag var. I slutet av intervjun frågade de bara: Är du färdig med ditt gamla liv?
- Ja, det är jag verkligen, svarade jag.
- Bra! Det är precis sådana som dig vi vill ha här - du är välkommen att börja gå en kurs som börjar om en och halv månad och sedan får du antällning.
Varken jag eller de andra två männen trodde våra öron när vi tog bussen tillbaka från Fryshuset till Hatten. Vi hade fått jobb alla tre!

Det här är idag alltså exakt 6 år sedan och igår gjorde jag min sista dag som anställd på Fryshuset.

Jag har haft stor sorg i mitt hjärta under de senaste tre månadernas uppsägningstid - trots att jag fortsätter att vara knuten till Fryshuset som konsult för mitt projekt: Passus, samtidigt som jag driver mitt eget utbildnings- och konsultföretag, Ung Utveckling.

Jag känner att jag måste skriva om min tid på Fryshuset - det går inte att lämna åt sidan. Det har hänt så mycket, så mycket kärlek, insikt, kunskap, möten..ja, jag hade varken varit gift med min fru eller levt idag om det inte varit för Fryshuset, så den tar vi imorgon eller nästa gång jag bloggar.