Helikopterrånet och jag

Det har hänt en hel del som är värt att skriva om, bla har jag varit i Almedalen tillsammans med två av mina ungdomar. Tyvärr ligger fotona på en annan dator som jag inte har tillgång till precis just nu. För just mig är det värdefullt att lägga ut foton på mina ungdomar tillsammans med Sveriges justitieminister och Stockholms länspolismästare. Den bloggen får alltså vänta tills jag har tillgång till bilderna.

Igår blev jag uppringd av SvD och de hade några frågaor ang helekopterrånet - som är aktuellt i Tingsrätten f o m idag. Av att råna har jag ju själv ingen erfarenhet av, än att råna andra kriminella. Jag ville ju vara en "snäll" gangster vars kriminalitet inte drabbade allmänheten. Det fungerade ju tills jag i sanning rannsakade mitt beteende, precis som det fungerar för de flesta kriminella tills man skärskådar det de faktiskt gör. Jag som torped menade att jag var juste, för om jag skulle komma hem till någon som jag skulle kräva pengar av och om deras barn eller flickvän öppnade skulle jag säga: Oj, jag ber om ursäkt - jag måste ha gått fel! Men förr eller senare fick jag förstås tag på mannen i fråga och även om jag inte gjorde honom fysiskt illa så skulle han ju komma hem och må dåligt, vara rädd och uppskakad och låta detgfå ut över sin familj på ett eller annat sätt. Detta tog jag givetvis ur ekvationen för annars hade jag ju inte varit så jävla "snäll"...Flera rånare jag har talat med tycker också de är reko och justa killar som delar lika med sina "bröder" o s v När jag frågar dem hur de ställer sig till säkerhetsvakterna eller bankpersonalen och det trauma de utsätts för tittar de helt förvånat på mig och säger: "Ja, men de har ju valt att bli rånade!" !?!

Nu var det inte riktigt sådant här som SvD frågade mig om utan mer vart pengarna tog vägen någonstans? Självklart kan jag inte svara exakt vart de tar vägen men jag kan garantera att i de flesta fall försvinner de fortare än blixten. Och alla goda förutsatser att investera i legitima eller halvlegitima affärer i de flesta fall går om intet. Det är därför jag menar att den enda vägen till ekonomiskt oberoende är att vara hederlig - för att leva på andra människors olycka för bara olycka med sig.

I ärlighetens namn: 40 miljoner delat på 10- eller tom 20 personer är inte så mycket pengar. Som kriminell var aldrig herrejösses mycket pengar min största drivkraft- utan action, spänning och att ingen någonsin åter skulle våga trampa på mig!

Intervjun i SvD ledde till medverkan i Sveriges radio P1. Där tog jag tillfället i akt att förklara att det enda som möjligtvis inte går att uppnå på ett enkelt sätt hederligt är just känslan när man åker ifrån mötet, rånet..i bilen/helikoptern eller hur du vill...

Folk brukar fråga mig om jag inte saknar kriminaliteten? Någon enstaka gång kan jag sakna makten - i övrigt så representerar det bara fullständig misär för mig. Dock, som sagt; känslan av att köra ifrån polisen, från något rån eller någon uppgörelse med en massa pengar och adtrenalinet fullständigt sprutande i kroppen..Kanske man måste man vara polis för att uppleva den känslan när man jagar bovar. Själv kan jag klara mig utan den men när ungdomar frågar mig hur de ska leva utan den känslan så är de enda gången jag inte har något fiffigt blixtsnabbt svar. Visst, fallskärmshoppning, snabba båtar, bilar och motorcyklar i alla ära men det går inte riktigt upp mot känslan - så nu kommer vi till essensen av problemet: Det är det här som skiljer "friska" människor från något "störda", där jag inkluderar mig själv i den senare kategorin. Om alla livsstilskriminella tog alla för och nackdelar i beaktning och var helt "friska" så skulle vi ha ack så mycket mindre kriminalitet. Det är därför inte rädslan för döden, livsstidsstraff, hårda fängelsestraff hjälper så mycket på den här kategorin människor. Det är därför jag med en dåres övertygelse förepråkar vård och beahndling istället för hårdare straff.

Ps/ Imorgon skall jag åka och föreläsa på en av Sveriges slutna anstalter och har lyckats smuggla med mig en av mina favoritungdomar. Det blir en upplevelse både för honom och mig. Uppdatering kommer. /Ds

Nåja, trots mina brister och min historia fick jag i alla fall tycka och tänka i media idag igen. Min slutsats är att de som nu har utfört det här rånet har vunnit är ett par timmars action och inte så mycket pengar. Vart pengarna har tagit vägen har jag ingen jävla aning om men som en journalist frågade mig: Vad tror du om att grava ned dem eller hos mormor? så svarade jag: Båda funkar, men slut är de i allafall i vilket fall som helst och i värsta fall, vilket jag också befarar, så har de redan blivit osams om pengaran. Så en massa action och ytters lite lycka, m a o inga att vara det minsta lilla avundsjuk på.