Justitieministern och Svenska kyrkan

Jag har blivit erbjuden att åka till Almedalen varje år, de senaste 6 åren. Jag har dock tackat nej till förmån för min älskade familj och semester. Jag hade i alla fall förmånen att föreläsa för konfirmander i Huddinge i december. vilket ändrade min syn på Svenska kyrkan ganska radikalt. Jag tror på Gud - men hatar religioner. Av den anledninen, bara för att retas har jag bett lika mycket till min egen Gud i synagogor, moskeér och kyrkor. Ska jag ha någon favorit är det ortodoxa kyrkor och katolska kyrkor som ger mig störst känsla av samhörighet med Gud men deras konservativa och fundamentalistiska tro är den som retar mig mest. Hur som helst, så var det någon annan som engagerade mig till föreläsningen i Svenska kyrkan då mina förutfattade meningar krossades. Här såg jag hur nya konfirmander togs om hand av de som var äldre. Det här var ungdomar som jag sällan möter. (Då åter mina förutfattade meningar gjorde bedömningen att de kommer från "ordnade förhållanden".) Det som gjort konfirmation några år tidigare kom fortfarande tillbaka och "hängde" fortfarande i kyrkan för att träffa sina gamla vänner och vara förebilder för de yngre. Att detta föregick inom Svenska kyrkan och att kyrkan kunde vara ett tillhåll för helt "vanliga" ungdomar gjorde mig både glad och förvånad. Dittills för mig var Svenska kyrkan, för att uttrycka mig milt, inget jag hade något som helst respekt för och som jag såg som våldtäktsmän av fattiga och godtrogna arbetare från 1500-fram till 1950-talet. När jag såg kärleken hos de äldre ungdomarna till varandra och för de ymgre ändrade jag min syn fundamentalt. Nu var Svenska kyrkan något som jag kunde respektera därför tackade jag för första gången ja till att delta i ett seminarium i Almedalen. Detta arrangerat av Svenska kyrkan och inte (som tidigare gånger) av Fryshuset. Att sedan Carin Götblad skulle delta gjorde sitt till, då hon är en kvinna jag respekterar och t o m oroar mig för, för hennes hälsa.

När jag väl kom dit hade jag två av mina mest älskade ungdomar med mig och kom underfund med att även en annan kvinna jag djupt respekterar Betatrice Ask skulle delta blev jag bara glad. Seminariet jag blev inbjuden att tala i var avsett att avhandla Karins uppdrag: projekt:pojke - som syftar till att stävja nyrekrytering och förhindra utbredning av "kriminella gäng" blablabla...måste jag säga trots min respekt både för Karin och Beatrice, då det mesta syftar till at sätta blåslampa i arslet på gängen, fler poliser och andra repressiva metoder - trots att jag försökt få dem att förstå faktum: Det finns enbart ett sätt att minska kriminaliteten: behandling, tydliga ramar och kärlek.

Om jag tänker tillbaka på min egna tid som gängmedlem så hade det bara retat gallfeber på mig och inte någonsin skänkt mig tanken att jag eventuellt hade en plats i samhället i stället för gängmedlem eller gängledare. Sådana kommentarer hade jag inte kunnat backa upp under semenariet om det inte hade varit för en fantastisk professor i sociologi från Linköping som heter Tapio Salonen. Han vågade säga emot med uppbackning av sin egen forskning där han upplyste panelen och åhörarna om att kriminaliteten inte har ökat sedan 50-talet och inte heller våldsbrottsligheten. Feg som jag är försvarade jag i alla fall Carin på punkten, att även om inte kriminaliteten ökat så har den förändrats och gängbrottsligheten ökat. Om jag jämför när jag var gängkriminell så var man då tvungen att komma och "hunda" för att få vara med i ett gäng. Idag räcker det att man fyller i en blankett på Internet eller blir rekryterad på en skolgård, vilket retar mig till mordiskhet. Någon jävla måtta får det vara! Förutom just det här så var Tapio kungen på semenariet och den verklighet jag upplever överrensstämmer hundraprocentigt. Han var ödmjuk nog att säga att: Det är sådana som du som gör arbetet. Jag svarade: Det är sådana som du som gör att jag kan öppna käften!


Storheten i att jag får möta Stockholms och Gotlands polismästare, Sveriges justitieminister, präster som tillägnat hela sitt liv åt att hjälpa andra människor i all ära men det största var att mina två ungdomar fick skaka hand med Beatrice Ask och Carin Götblad.