Taxichauffören Erik

Fredag natt 01.30. Får en körning någonstans mellan Bandhagen och Högdalen. Det är ett stort sällskap så de har beställt två bilar. Fyra personer hoppar in i min bil. De vill åka till Soho (Medborgarplatsen). Killen som sätter sig i framsätet tittar på mig och säger: Jag känner igen dig! Ja den har jag hört några gånger tänker jag och svarar jaha..Efter att de i baksätet kommit på vem jag är och jag fått vända mig om några gånger frågar killen: Varför kör du taxi? Ja, tänker jag..varför gör jag det egentligen? Bortsett från tiderna så tycker jag att det är fan ganska kul och sedan är det för att jag måste. Jag har inget annat jobb just nu....avlönat alltså. (Jobb har jag hur mycket som helst) Men jag svarar: för att jag är delägare i företaget och vill ha tillbaka pengarna jag investerat så jag kan investera dem i något annat. Vi fortsätter samtal om allt från hårdrock till att jobba med människor och hur kul det är att köra taxi en helgkväll. ..och det är rätt kul. Jag älskar mötet med nya människor och dessutom får jag träffa alla de sorter.

På dagtid så är det mest kriminella som vill lägga av, kriminalvårdare, behandlingsmännikor och en och annan polis jag träffar. I taxin träffar jag allt från Italienska turister som är här för att ragga blondiner till sura tanter (fast inte så mycket på kvällstid då då).. och utmaningen är naturligtvis att få dem på gott humör.

Någon kväll tidigare i veckan hade jag kört en kille och hans flickvän och de satt och pratade med varandra utan att tilltala mig förrän i slutet av resan när killen kände igen mig. Han började fråga saker och gamla tider och tv program mm Sedan visade det sig att han var polis;) Favoritkunderna är givetvis unga killar och tjejer för det är ju de jag jobbar med och de är naturligtvis gladast att åka med mig.

När jag ser tillbaka på mitt liv - särskilt med fokus på perioder som aktiv kriminell så tänker jag nog att jag kört taxi hela livet. Med lite tillbehör som både polis och ambulans också - i allafall i mitt eget huvud. Någon gång i 20 års åldern sa någon till mig att jag borde bli ambulanskille för då kan jag både köra fort, lagligt och rädda världen som jag redan då hade drömmar om. Såhär i efterhand kan jag väl konstatera att få vara taxichaufför är åtminstone halvvägs.
För en som var utan körkort i 12 år så är det med inte så lite stolthet som jag bär på min taxilegitimation.

Just nu är jag i någon form av vägskäl i livet där min fru flyttat till andra sidan stan (från att ha bott på andra sidan gatan) och jag slutat jobba på Fryshuset. Så länge jag nu lider av att hon är så långt borta ifrån mig och jag funderar på vad nästa steg i mitt liv ska bli så fortsätter jag att ägna mig åt välgörenhet dagtid och köra taxi kväll-/natt.

ps/Det är meningen att man ska göra reklam här på bloggarna så då berättar jag att det är taxi 020 jag kör för./ds

Support

Efter ungefär ett och ett halvt år i Lugna gatan och en underbar tid på en Gymnasieskola, St Görans gymnasium (idag nedlagd)sökte jag och fick en av tjänsterna som arbetsledare i tunnelbanan. Min intension var att försöka ge lite av all den glädje och kärlek jag kände till arbetet i Lugna gatan genom att lyfta delar av personalen i stället för att i stället för att bara fokusera på "mina" ungdomar och på sätt kunna hjälpa fler.

Rollen som arbetsledare blev dock kort då jag inte var ensam arbetsledare och kunde härja runt precis som jag kände var bäst. Som en skänk från ovan hade ett gammalt Lugna gatan -projekt som då hette Hembesök nu åter fått finansiering under namnet Support. En väldigt kort och inte alls djupgående beskrivning av projektet Support är att det gick ut på att använda våra erfarenheter för att arbeta med ungdomar och våra kontakter bland dem för att stödja ungdomar som blivit utsatta av brott av andra unga.

Jag tänkte att det var helt perfekt för mig - för de första för att jag skapat så många brottsoffer i mitt liv och nu var det hög tid att gottgöra. För det andra hade jag ju både egna erfarenheter av att själv vara ett ungt brottsoffer och sv att veta hur en förövare tänker och känner.

När jag förklarar det här för ungdomar använder jag aldrig termerna: offer och förövare utan jag tänker och förklarar att de båda var förlorare i en situation. Vi var fyra stycken som blev utsedda till Supportmedarbetare. Jag, som vanligt, kastade mig huvudstupa och spraklande som ett tomtebloss in i arbetet. Jag kommer att återkomma till hur arbetet skulle utvecklas under åren men först och främst vill jag förklara vad jag menar att alla är förlorare i en situation. Att den utsatta parten i de flesta fall genomgår helvetet på jorden är väl nästan sjävlskrivet, så det är inget jag direkt behöver fördjupa mig i just nu. Vad menar jag då med att även den som utsätter andra människor för brott är en förlorare, oavsett om det händer en gång eller vanemässigt? Min erfarenhet och fullständiga övertygelse är att om man går genom livet och utsätter andra människor för lidande har man berövat sig själv möjligheten till genuin och varaktig lycka.

Fram tills jag var 15 och ett halvt år blev jag utsatt för olika typer av brott, i stort sett utan att begå några själv. Efter den här tiden och under bara några månader så förvandlades jag genom yttre omständigheter och egna val från en som blev utsatt till en som utsatte andra. Hade någon frågat mig vid den här tiden om jag led av att slå, sparka, råna och på andra sätt göra andra människor illa hade jag nog svarat:

- Nej, varför det? Nu har jag äntligen massor med kompisar och respekt. Dessutom är det min tur att ge nu! Jag har fått ta emot hela mitt liv - INGEN ska någonsin sätta sig på mig igen!! Jag har RÄTT att ge igen.

Idag vet jag att det där med att GE, oavsett om det är stöld, rån, misshandel, mobbning eller någon som helst annan typ av övergrepp där de finns en lidande part har ett pris. Priset kanske inte måste betalas per omgående - iallafall så är det inte säkert att man märker det... men med pespektiv är det ett alldeles för högt pris att betala trots ekonomisk vinning, tillhörighet, "respekt", innanförskap eller vad nu är drivkraften må vara.

Utanförskap, ångest, låg självkänsla, självförakt och i de flesta fall, missbruk och frihetsberövning är priset man får betala.

Med dessa insikter och kunskaper stod det klart för mig att inte bara den part som i de fall som jag för tillfället arbetade med behövde stöd och coachning utan också den som i det här fallet var "förövare".

Tillbaka till uppstarten av Support. Då hade vi ännu bara vår klient i fokus. De som var de sk "förövarna" mötte vi med respekt och samtal och lyckades i stort sett i samtliga fall att undanröja övergrepp i rättsak och andra fortsatta övergrepp. Vad som snabbt blev uppenbart för mig var att vi hade hjälpt den ena sidan att få ett avslut och i somliga fall båda. Detta var naturligtvis en stor vinst...men... genom att glömma bort att lägga fokus och arbete på den andra parten utöver att få den att sluta göra vad den gjorde mot just "vår" kille/tjej tappade vi helt möjligheten att skapa en förändring i beteendet hos den som i våra fall var den utsättande parten.

När jag efter ungefär ett år i Support fick en ny kollega, Pernilla Johansson, Världsmästare i Thaiboxning, tillika alldeles nyligen uppsagd polis.

Hon ville arbeta med ungdomare och satsa på en proffskarriär inom Thaiboxningen. Detta var inte förenligt med hennes karriär som polis så arbetet för Support blev ett perfekt alternativ för henne.

Jag hade sett henne sparra på VBC och i ärlighetens namn var jag lite rädd för henne och hade hört att hon var lite "polisig". Men så fort jag lärde känna henne infann sig en djup respekt och beundran för hennes person. Vi blev snabbt ett team och jobbade nästan alltid tillsammans. Jag döpte oss efter kort till: The Dream Team. Vad kunde vara bättre än en 110-kilos, ex-gangsterklump med ett nästan ständigt larvigt leende och manisk kärlek till sitt arbete tillsammans med en jordnära, lugn kvinna med lika stort engagemang och kärlek till sitt arbete och som dessutom varit polis och kunde slå tuffa killars näsor blödande i ringen?

Innan dess, för det mesta, hade jag arbetat ensam. Då vi inte direkt hade någon chef och inte utvecklat någon exakt gemensam strategi så körde jag oftast mitt eget race - vilket ungefär innebar att jag och t ex Jörgen Kruth satte oss ned och lyssnade på klienten som kommit till oss genom våra kontakter med ungdomar, socialtjänst, föräldrar mm. Vi lyssnade in vad vår klient hade för önskemå - generellt kan man säga att deras önskemål var att få slut på t ex mobbningen som pågick eller ideliga rån på vägen till skolan och i bästa fall någon form av upprättelse. Ang polisanmälan var det sådant vi diskuterade mycket i början. Vi kom fram till att det var bra att vår ungdom hade gjort polisanmälan men att det var mindre bra om vi proppsade på att ungdomen absolut gjorde det. Bakgrund till för och nackdelar till de här frågorna skulle bli så långa att det får jag ta upp i ett annat tillfälle om den här bloggen ska bli klar.

I de allra flesta fall önskade ungdomen att vi skulle ta kontakt med den som gjort dem illa. I några få fall var motparten inte känd och då fick vi helt fokusera på vår första ungdom, men som sagt i de allra flesta fall visste vi exakt vem eller vilka vi skulle söka upp och då for jag oftast ut på mina enmansmissions. Helst ville jag alltid ringa först och boka möte eller få något möte bokat genom någon ungdom jag kände så att den jag skulle träffa var mentalt förberedd och inte kände sig påhoppad. Fast, i enlighet med vad jag skrivit tidigare - om hur man känner inom sig när man förmodligen inser att man gjort något fel - så, när jag mötte dessa unga killar och tjejer (ibland ensamma och ibland flera stycken) så praktiskt taget såg jag hur de höll garden uppe och förväntade sig någon typ av utskällning och tillrättavisande. I stället brukade jag (och brukar fortfarande) börja med att berätta att jag själv gjort liknande, om än inte exakt samma sak mot människor och att jag absolut inte är där för att döma dem. Samtidigt som jag naturligtvis är väldigt tydlig med att det de gjort inte är ok. När de sänkt garden och vågar känna efter lite jobbade jag alltid på att få dem att känna empati. För är det så här: att mobbaren/rånaren/misshandlaren, vad det nu är, har en tankeföreställning om hur och varför han/hon är berättigad att handla som hon/han gjort. Den här tankeföreställningen är en förutsättning för att upprätthålla en världsbild där man har rätt att kränka andra människor, på vilket sätt vara månde. Alltså, för att nå fram till den en ungdom som gjort någon illa så gäller det att bryta ned den här alternativa världsbilden.

När jag efter vanligtvis några timmars samtal nådde fram till deras känslor så kunde man nästan alltid se hur de led när det gick upp för dem att det de gjort trots allt inte var berättigat och att dessutom, vilket de många gånger inte alls tänkt på fanns en eller flera personer som verkligen led som en följd av deras val eller handlingar.

När Pernilla jobbat ungefär ett halvår i Support fick vi en ny chef och började utveckla vårt arbete. Vi hade insett att både den som var utsatt och den som utsatte andra behövde en coach och det skulle absolut inte vara samma person som coachade dem.

När jag och Pernilla fick en ny person (eller personer) som behövde vår hjälp så satte vi oss alltid tillsammans och lyssnade på honom/henne/dem. Erbjöd sedan vad vi kunde stå till tjänst med. Därefeter utsåg vi vem som var lämpligast som coach till vilken sida. Ingen blir nog förvånad när jag säger att jag oftast fick ta den som fick ta skurksidan;)

Parallellt med det här hade Pernilla fått en brilliant ide´som sedan Jörgen hakade på - nämligen att ansöka om pengar till träningsgrejjer och träningstider för ett projekt: dels för killar (Jörgen) och dels för tjejer (Pernilla) som gratis fick träna Thaiboxning två ggr/vecka. De som ingick i projektet var ungdomar som på olika sätt råkat illa ut, inte bara av andra ungdomar utan överhuvudtaget. Det fantstiska med projektet var att även ungdomar som hade begått brott generellt eller mot andra ungdomar var välkomna på en enda premiss: att de slutade med det de höll på med. Jag som stod bredvid och såg utvecklingen av allt det här blev nästan tårögd när jag tänker på hur fort det gick med hjälp av Thaiboxning och samtal radera ut skillnaderna mellan "offer" och "förövare" i grupperna.

Vad var det då våra ungdomar fick genom Support och självprojektet som delen med Thaiboxning hette: Självrespekt, tillit, innanförskap, gemenskap, tillhörighet, respekt och sist men inte minst: ett friskt sätt att få ur sig aggressioner.

Förutom det här som jag nämnt så åkte vi också runt i skolor och höll föreläsningar och utbildningar för elever, lärare och föräldrar om hur man kan arbeta med ungdomars våld och kränkninga gentemot varandra.

Idag är det nästan ett år sedan finansieringen för Support tog slut. Sedan dess har jag startat ett nytt projekt: Passus som syftar till att stävja nyrekrytering och att hjälpa personer att lämna alla typer av kriminella gäng. Det är ett bra och viktigt projekt men skulle jag vara tvungen att välja vilket jag tycker är viktigast och som kan göra mest för flest och verkligen i sanning göra en skillnad i vårt samhälle så skulle jag satsa ALLT på Support. Det är med både sorg och ilska jag konstaterar att det projektet helt saknar alla former av finansiering.

Slutligen så måste jag nog också ge en känga till mig själv och mina kolleger i Support som for runt och räddade världen utan att satsa mer på att se till att den fortsatta finansieringen blev tryggad.

Jag minns hur förvånade alla var när man t ex kom till en skola och höll en halvdags föreläsning eller löste en groende konflikt på en skola eller närliggande skola och vi på frågan: Vad kostar det här? alltid svarade: Det är gratis.

Erik, polisen och Lugna gatan

Patrik Cederlöf, heter min gode barndomsvän som vid tiden för starten av min karriär i Lugna Gatan arbetade i socialtjänstens Citygrupp. Som jag förstår det så var det både uppsökande fältarbete och uppföljning därav. Hans kontor låg i samma hus som Maria Ungdomsmottagningen på Kungsholmen och han hade eget passerkort till polisstationerna inom tullarna. Vi hade alltid mötts fram och tillbaka genom åren men det här var första gången jag närmare satte mig in i vad han sysslar med. Jag var minst sagt imponerad av hans professionalism och framstående position inom socialtjänsten.

Men det som angår mig med det hela egentligen var att den här kvällen kom han fram till mig med ett leende på läpparna när vi möttes på Sergels torg. Han sa: Vet du, öhh..du vet ju att ditt foto är på varenda polsisstation, eller hur!?
Ja, det vet jag....?
Han fortsatte:... Nu har de satt en text under ditt foto, förutom ditt namn, som lyder; ERik Lannerbäck, allas våran Tok-Erik har börjat jobba i Lugna Gatan, så han har alltså INTE stulit jackan.

Det hände fler, för mig lustiga, roliga och bekräftande incidenter i början av min karriär med ungomar och det skulle eskalera till de mest otroliga drömscenarion men ännu en som jag ändå vill nämna som var en av de absolut första bekräftelser på att vissa poliser börjat tro på mig och se på mig med andra ögon var när Lugna gatan var utspridda i City - inte i grupper om tre som vanligt, utan dubbla grupper p g a Karl XII-demonstrationerna i november 2004. Vi fick inte vara i Kungsträdgården, däremot var vi utplacerade på olika strategiska platser i City enligt SL s önskemål.

Jag och min patrull befann oss vid spärren på T-centralen - uppgång mot Centralstationen. Jag minns inte om det var före eller efter vi hade avstyrt ett större slagsmål på platsen som insatsstyrkan anlände - alltså inte vanliga piketstyrkan utan den extra specialtränade styrka som skickas runt hela landet för att utföra specialuppdrag. Jag har aldrig sett skillnad på piket och insatsstyrkan men jag tror det var det för de har ett speciellt emblem med vingar på. För mig såg båda de här likadana ut och hade ungefär samma utrustning och beväpning och jag vet att det är fler än en gång de varit skickade att bryskt gripa mig.

Till min stora förvåning tog chefen, en man i femtioårsåldern, av sig hjälmen, den undrliggande skidmasken, höger handske och sträckte fram handen: Det är skönt att se att folk kan ändra sig sa han sakligt och lugnt konstaterande. Jag såg storögt på när hela hans grupp om 6-10 poliser, flera av dem med avsevärt mindre engagemang än deras ledare. Trots detta var det här ett av de stora ögonblicken jag aldrig glömmer.

Till saken hör att jag aldrig egentligen tyckt illa om poliser, ens när jag var som hemskast och de var som jävligast mot mig. Däremot, just piket och insatsstyrka är faktiskt de enda företeelser jag var rädd för som kriminell. Jag har ju skrivit tidigare att döden var något jag räknade med.... men tanken på ett långt fängelsestraff eller livsstid i fängelse kunde verkligen få mig skräckslagen. (För den skull, inte tillräckligt mycket för att jag skulle sluta att vara kriminell...)

Det var i stort sett bara de som fick ta fast mig, även om jag, i alla fall vid ett tillfälle blev gripen, både beväpnad och med narkotika i bilen av två kvinnliga poliser som lyckades utan minsta svårighet få på mig handbojor och ta med mig till Söderortspolisen - då jag hade som vana att aldrig göra motstånd när jag väl var gripen.

Ett annat möte (ja, om det nu var med piketen eller insatsstyrkan) då jag faktiskt gjorde lite motstånd ett tag för jag tyckte de betedde sig som idioter var ett av de tillfällen jag bestämt mig för att lägga ned kriminalitet och byta ut den mot träning och ett fitnessliv. Det var Nyårsdagen-98. Träningsnarkoman som jag var hade jag lyckats snoka reda på en kompis som hade nycklarna till ett gym, Daniel Jansson, numera mördad i Polen, så vitt jag vet...men fram tills jag slutade vara kriminell och långt innan jag började vara det - en mycket god vän.

Hur som helst, efter att ha skjutsat Daniel hem till Vällignby mötte jag piketen på Bergslagsvägen. Jag hade nyligen kommit ut från fängelse och fått den vita Alfa Romeo 33:an så nyligen av min gode vän Tony att jag trodde att den inte var känd av polisen än. ..men ack så jag bedrog mig. Min plan var nämligen att hålla mig i stort sett från att köra bil helt och hållet och sedan efter ett år ta körkort igen, för nu var det bara ett år kvar på min spärrtid. Men när jag nästan var framme vid Statoil vid Alviksrondellen såg jag den stora och skrämmande polisbilen närma sig med en herrans fart. Visst hade jag kört ifrån polisen med skruttigare bilar än den här men det innebar fullständiga vansinneskörningar där jag var tvungen att köra slalom på fel sida av vägen för att skaka av mig polisen och det rimmade liksom inte med min plan att bli hederlig - dessutom tror jag att bilen fortfarande stod på Tony och jag ville inte ställa till någonting för honom. Så när polisen påbjöd att jag skulle köra in till kanten så gjorde jag det.

Skitsur över att nu har tre år kvar till möjligt körkort i stället för bara ett stod jag lutad mot min bil i min svarta bombarjacka, tighta tröja, svarta jeans och kängor. Jag tror det var tre eller fyra poliser som kom fram till mig. En sa: Har du körkort?
- Det VET ni att jag inte har., svarade jag.
- Ok, leg då?
- Javisst sa jag och sträckte handen innanför jackan för att ge dem legitimationen. Två av poliserna vräkte sig fram och tog tag i mina armar.
- Du vet att du inte får stoppa händerna innan för kläderna!!
- Ja, be mig inte ta fram legget då ditt jävla pucko.
Polisen hade börjat rycka, slita och bända i armarna på mig. Jag tröttnade på dem och vred mig ur greppet på polisen som höll i min högra hand samtidigt som jag knuffade till honom med axeln. I samma rörelse puttade jag bort den som höll i den andra armen. Polisen på höger sida slog mig med knytnäven på munnen.
Jag vände ansiktet mot honom: Min morsa slår hårdare - kan du inte slå hårdare än så där skulle jag ge fan i det helt och hållet.

Som ni förstår tyckte polisen att situationen inte var särskilt rolig längre. De väste någonting om att "nu jävlar skulle jag få" medan de vräkte omkull mig på marken, gjorde mitt bakhuvud buckligare än ett månlandskap med sina aspar och gned mitt ansikte i den våta asfalten. Handbojorna på...hårt.. så att man tror man ska få amputera händerna av blodförlust. Intryckt bak i den för fångar avsedda lilla platsen i bussen med blodet lätt droppandes från skärsåren i ansiktet tittade jag på mina sex-sju antagonister. Någon sa: vad fan flinar du åt - tycker du det är kul att få stryk?
- Allvarligt talat, grabbar - det där var inte stryk. Släpp loss handbojorna och så kliver ni ut två-tre stycken av er så ska jag visa vad stryk är;)
- Du är fan sjuk i huvudet!
- Har ALDRIG påstått något annat heller.

Nu hände något både förvånande och glädjande för mig: Polisen släppte loss handbojorna, bad mig dra åt helvete och sedan åkte de. Tveksamt glad i hågen ringde jag mitt ex och bad henne komma och hämta mig och bilen med en taxi. Jag trodde nämligen att polisen hade bestämt sig för att låta udda vara jämnt och glömma min olovliga körning mot den, trots allt ganska hyfsade omgång stryk jag gladeligen tagit emot i utbyte.

Jag har alltid i mitt liv fått höra att jag litar för mycket på folk, vilket jag fått äta upp både som hederlig och kriminell, i Sverige och utomlands. Att göra en anmälan om misshandel var otänkbart men jag satte mig i alla fall åtta timmar på St Göran för att dokumentera mina skador om nu polisen skulle vara så falska som de visade sig vara... och både anmälde mig för olovlig körning och våldsamt motstånd. Det faktumet skulle jag dock inte bli varse förrän tre år senare vid min sista rättegång hösten 2001 då det bara i förbigående nämndes att jag varit misstänkt för våldsamt motstånd men att det i så fall var preskriberat. När det här nämndes blev jag mer upprörd på de här poliserna än på killen som hade sett till att jag nu skulle få tjäna tre och ett halvt år i fängelse.

Nåja, med det här och alldeles för många andra liknande möten med piketgrupper osv som perspektiv så går det nog bra att förstå hur overkligt situationen med handskakningen på Karl XII-dagen kändes.

I min förra blogg skrev jag hur tacksam jag var över att få chansen att visa vad jag dög till som ungdomsledare och Lugna gatanvärd. Vad jag inte visste var hur vår högsta chef, den fd polisen, Arne Danner hade fått gå och försvara valet att anställa mig på åtminstonde tre olika rotlar. (Olika avdelningar inom polisen som sysslar med specifika typer av brott, så som våldsroteln, specialroteln, stöldroteln, bedrägeriroteln o s v) Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det igen: Min sanning är att jag lever tack vare Hatten, kriminalvården och Fryshuset. Så, tack än en gång Arne, Mustafa och Anders Calrberg.

Jaha, den här bloggen hette egentligen: Min tid på Fryshuset och Support. Det verkar bli ett antal på det temat så den här får i sället heta: Erik, Polisen och Lugna gatan. Godnatt!

Fryshuset

Vi var tio stycken ärrade och tatuerade kåkfarare som satt i en ring och pratade om känslor, kramades och grät. Platsen vi befann oss på var behandlingshemmet, Hatten i Älvsjö. Jag hade tillbringat några veckor där för andra gången i raden på just det behandlingshemmet. När jag kom sa jag till min terapeut: Jag är så sjuk så jag måste vara här i minst ett år! Terpeuten skrattade snällt och svarade: Jaja, ett par månader, max.

Det här var min återfallsbehandling. Jag hade blivit frigiven från mitt senaste fängelsestraff i oktober 2003. Då hade jag fått vara på behandlingshemmet genom kriminalvårdens försorg i tre och en halv månad. Samma dag jag blev frigiven lämnade jag behandlingshemmet för Tyskland och en tjänst som restaurangchef. Jag kände inom mig att jag inte var riktigt färdig med behandling men friheten kallade på mig, liksom storkrögaren - tillika en av mina bästa vänner - ville ha mig på plats och det snarast möjligt.

Innan behandlingen, när jag forffarande var på Norrtäljeanstalten, var min största farhåga att jag skulle skrämma slag på de anställda på restaurangen så jag bombarderade anstaltsledningen om att tigga om att få träffa psykologen för att få kontroll över mina vredesutbrott. Psykologen började prata om att hitta vackra platser inom mig, räkna baklänges...och jag insåg att jag var utelämnad åt mitt eget öde och det fick helt enkelt bära eller brista.

Då jag i en lånad Mercedes Vito och allt jag ägde och hade: min kläder lämnade behandlingshemmet var jag en helt annan människa. Jag skulle aldrig att komma att skrämma en enda jag var satt att chefa över. Däremot klagade min vän Krögaren på att jag måste vara hårdare och inte göra allt åt dem utan tala om för dem att de ska göra det i stället.

Redan efter två månader, i slutet av december 2003 gick jag till min vän och sa: Jag kommer aldrig att bli lycklig här i Tyskland - folket är för hårda och känslokalla och jag klarar inte av att dela ut order. Självklart gjorde jag inte det då jag inte hade gjort klart behandlingen. Jag hade kommit så långt att jag insåg att all min misär i mitt liv hade jag åstadkommit själv. Inget var någon annans fel utan det var jag som bar skulden till allt som hänt mig, så som att ha låtit mig bli bedragen, lurad, bestulen, fängelsestraff o s v. Jag hade inte kommit så långt i behandlingen att jag hade lärt mig: att om jag vill gå vidare i livet så, lika mycket som jag måste ta ansvar för mina handlingar nu så måste jag också lära mig att förlåta mig för de jag tidigare gjort. Innan jag fortsätter så kan jag ju tillägga att det är något jag fortfarande har svårast för fortfarande. (Något av ett arv från min mamma: Martyren - som blir en annan blogg.)

Åter hemma i Sverige. Efter att ha firat jul med min bäste vän i Tyskland så var det Nyårsafton med mina kompisar i den nyatartade Bandidosavdelningen i Stockholm. Nu låg valet i vågskålen: Hatten - mera gråt och kramande och jobbiga känslor att gå igenom, i den ena...och i den andra: snabb behovstillfredsställelse, action, tjejer, pengar, knark, makt...osv

Jag tror jag stod emot i två veckor under vilka mina vänner tjatade på mig att gå med i "teamet" innan jag föll tillföga. Nu kom tre-fyra månader av skuldindrivningar, farandes kors och tvärs i Sverige och Norden. Sedan... som vanligt...allting kraschade i osämja och missbruk. Jag hade visserligen lyckats tjäna ihop en hel del pengar, ca 500 000 kr, köpt en lägenhet (som jag sedan naturligtvis skulle bli blåst på) men efter att ha hoppat av gänget fanns det bara jag, min gangsterbil, en totalt nedknarkad tjej som förföljde mig och min egen totala misär kvar. Efter en vansinnesresa genom Europa var jag åter fattig och tom.

Jag tänder av. Lämnar allt och alla. Fullständigt slagen går jag med tunga steg till socialtjänsten på Kungsholmen, ett kvarter därifrån jag bor och säger: Nu vill jag ha min återfallsbehandling som ni lovat - om det mot all förmodan skulle gå åt skogen.

Socialsekreteraren svarar att "de har sina regler och de måste faktiskt utreda om det nu är så att jag är narkoman innan de kan satsa pengar på en fortsatt behandling".

Jag erbjöd mig då frikostigt att hjälpa till med utredningen: om de bara väntade i 30 minuter så skulle jag vara tillbaka med sprutor och knark, ta det framför dem och sedan skulle de slippa tvivla på vilken potentiell psykopat de hade framför sig...
Två dagar senare var jag tillbaka på Hatten.

Jag insåg att det här var min sista chans. Min plan bestod i att vara på behandlingen så länge som det skulle ta. Därefter leva på min blygsamma förtidspension, träna och försöka ta upp kontakten med min dotter igen.

Tillbaks till ringen och de muskulösa gråtande fd fångarna på Hatten i juli/augusti 2004. Två av dem ber terapeuten att få ledigt för att åka till Fryshuset och söka jobb på något som hette Lugna gatan. Jag visste vad Lugna gatan var för någonting, eller åtminstone - jag visste att det existerade. Det var något slags projekt där man jobbade med ungdomar och en av mina få förebilder, en man som jag såg som något av en jämlike inom den kriminella världen (och de var verkligen få...)arbetade redan där. De gånger jag bett honom om att hjälpa mig med att få arbeta där med så var hans svar: Nej, du är för galen. Så jag hade redan slagit möjligheten till arbete på Fryshuset ur hågen för länge sedan.

Trots det, när nu de här två männen vågade gå dit och bli avspisade så tänkte jag att då vågar fan jag också...trots att jag var fullständigt övertygad om att jag inte bara skulle bli avspisad - utan också totalt förnedrad. Jag förväntade mig att de skulle säga, något i stil: Tror du att vi skulle kunna ha en idiot och dåre som dig arbetades med barn och unga?? För en fd yrkeskriminell med vidhäftad, totallåg självkänsla så är det scenariot mera skräckfyllt än självaste döden...

Under arbetsintervjun på Fryshuset berättade jag sanningen om mig själv, utan att ha en aning om att de två personerna framför mig visste exakt vem jag var. I slutet av intervjun frågade de bara: Är du färdig med ditt gamla liv?
- Ja, det är jag verkligen, svarade jag.
- Bra! Det är precis sådana som dig vi vill ha här - du är välkommen att börja gå en kurs som börjar om en och halv månad och sedan får du antällning.
Varken jag eller de andra två männen trodde våra öron när vi tog bussen tillbaka från Fryshuset till Hatten. Vi hade fått jobb alla tre!

Det här är idag alltså exakt 6 år sedan och igår gjorde jag min sista dag som anställd på Fryshuset.

Jag har haft stor sorg i mitt hjärta under de senaste tre månadernas uppsägningstid - trots att jag fortsätter att vara knuten till Fryshuset som konsult för mitt projekt: Passus, samtidigt som jag driver mitt eget utbildnings- och konsultföretag, Ung Utveckling.

Jag känner att jag måste skriva om min tid på Fryshuset - det går inte att lämna åt sidan. Det har hänt så mycket, så mycket kärlek, insikt, kunskap, möten..ja, jag hade varken varit gift med min fru eller levt idag om det inte varit för Fryshuset, så den tar vi imorgon eller nästa gång jag bloggar.

Kriminalvårdsanstalten Gävle - ett ovanligt fängelse

Sist jag satt i fängelse (trots att inte vår högst felplacerade chef för kriminalvården: Lars Nylen var chef då) så fick jag ändå bara tre och en halv månads vårdvistelse (p34 hette det då och nu har tjafsgalningarna ändrat det till p58 eller vad fan det var?)

Jag satt till att börja med på Österåker och ytterst lite av den underbara människan Ann-britt Grunewalds tankar och ideér efterlevdes ännu. Vi (hårda kriminella) slaktade inte golbögar och annat pack (min dåvarande uppfattning)och som tack fick vi ha våra familjer på besök varje helg. Jag hade ingen så jag sålde pizzor i stället till de som hade. Förutom den förmånen så fick vi träna varje dag och hade lärare med gymnasiekompetens.

Trots allt märktes de slitningar som finns på en anstalt, nämligen mellan den kategori av personal som är behandlingsinriktad och tror på fångarnas förmåga till förändring och de som tror annat samt de slitningar som fanns mellan oss fångar. Framförallt fångar som satt på andra anstalter som hade synpunkter på oss som satt på en anstalt där vi fick möjlighet att göra något vettigt av tiden...men också mellan oss intagna - men sanningen att säga så var den, för ett fängelse extremt liten.

Det skulle bli oerhört mycket tydligare för mig när jag blev förflyttad några gånger. Först flyttades jag till häktet i Gävle i några månader. Därefter till anstalten i Härnösand, vilket egentligen är ett vanligt fängelse men tack vare att sammansättningen av fångar var relativt homogen och att dessutom fångvårdarna var väldigt inarbetade - alla rutinerna var inarbetade och personalen hade funnits där sedan mannaminne, litet upptagningsområde etc. Om jag ska klämma in en liten fördom här så var enhel del av fångarna samt vårdare Norrlänningar - m a o tyslåtna, sävliga och inte så tjafsiga. Bortsett från att jag var inblandad i ett ordentligt slagsmål och att det förekom rasism mot de fåtal fångar med invandrarbakgrund så var det i mina ögon ett ganska bra fängelse. Tilläggas kan dock att förutom en stor snickeriverkstad, en skola med ytterst basala möjligheter att förkovra sig och ett välutrustat gym så fanns det inga som helst möjligheter till utbildning eller att komma ut som en person bättre rustad för friheten än när man åkte in i fängelse.

När jag ytterligare en gång blivit för "stor" därinne, enligt personalen fast jag verkligen inte är någon som vill vara ledare så blev jag flyttad på igen. Det alternativ jag fick var Norrtäljeanstalten. De sa att jag skulle hamna på en bra avdelning med motivation till behandling men när jag väl anlände till avdelningen insåg jag att det var en ren blåsning. Visserligen kallades avdelningen för: motiv och skulle vara en språngbräda in på behandlingssavdelningen som var avskiljd från de tre avdelningarna som låg på den sk banan - tre paviljonger a´40 fångar vardera.

De verkliga omständigheterna var att jag hade hamnat på en helt vanlig sluten anstalt av näst hägsta säkerhetsklass där man blandar fångar hejvilt - allt från unga killar på 18-19 år som gjorde sin första vända i fängelse till personer som var dömda till livstidsfängelse och livstidsutvisning och som grädde på moset: den intern som suttit längst i svensk kriminalhistoria: Leif Axmyr. En i grunden snäll person men de gånger han var påtänd/påverkad så var det en som till och med jag gjorde mitt yttersta att hålla mig på så långt avstånd på som möjligt. Till min stora lycka upptäckte jag att jag hade tre nära vänner på avdelningen, då folk bakom ryggen på en sådan här anstalt är snudd på en nödvändighet. Det skulle vara fem stycken som höll ihop nära. Vi tränade, köpte-,lagade mat och åt tillsammans.

Redan på den här tiden (2002-2004) fanns det gott om installerade kameror och andra säkerhetspåfund på anstalterna - alla tre jag nämnt...fast aldrig i dusch, bastu eller i cellerna. Så naturligtvis var det dessa platser som valdes ut till de blodiga uppgörelserna mellan fångarna. Slipade stickvapen och några tonfiskburkar i ett ihopsnurrat örngott var favoritvapnena. Under de sex månader jag tillbringade på Norrtäljeanstalten var ambulansen inne på banan och hämtade någon som blivit knivhuggen eller fått ansiktet krossat av tonfiskburkar, tagit överdos av en eller annan drog, lågt räknat ett par ggr/månaden. Så, man kan väl konstatera att mixen mellan oss fångar inte var riktigt lika harmonisk som i Härnösand.

Orsakerna till osämjan mellan oss fångar handlade i stora drag om tre olika tvistemål: mellan de som ville förändra sina liv och de som inte ville det, olika affärer som inte hade ordnat upp sig, främst narkotika samt triviala tjafs som eskalerade till grova misshandlar, mordförsök och i värsta fall mord.

För att göra situationen dubbelt värre så konstaterade jag att mobbning och kamratförtryck mellan den typ av personal som trodde på och önskade hjälpa och förändra fångarna och de som föraktade oss och tyckte att de flesta av oss säkert kunde sitta där och ruttna resten av livet var ack så mycket tydligare än på Härnösand och Österåker.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det är otroligt stressande att sitta i fängelse. Även om det är lugnt på ytan så kan det närsomhelst blossa upp stridigheter inom loppet av sekunder. Jag förklarade tidigare att det är skönt att ha några goda vänner som kan backa upp en men till saken hör naturligtvis också att alltid någon sysslade med någon typ av affärer. Som medlem i gruppen eller "matlaget" togs man för givet vara inblandad i dessa affärer, både av övriga fångar och personal, vilket naturligtvis hade sitt pris. Om affärerna gick snett så var jag inblandad i krig med andra intagna. Av personalen sågs jag som knarklangare eller vad det nu var någon hade sysslat med.

Idag är det sju år sedan jag lämnade Norrtäljeanstalten men jag tvivlar på att mycket har förändrats på Sveriges säkerhetsanstalter på den här punkten. De personer jag möter i mitt yrke som har lämnat den här typen av anstalt efter några eller många år lider av samma skada som jag gjorde de första åren: sover oroligt och lider av sömnbrist, alla typer av folksamlingar är obehagliga, på t-banan står man med ryggen mot väggen, likaså så väljer man ett hörn med överblick på restaurang man sätter dig på för att äta. Man tror att alla som ser dig genomskådar dig som en kåkfarare och dålig, annorlunda människa. För att inte tala om alla känslor av tung skuld och skam som man försöker parera på olika sätt och med olika metoder.

I veckan var jag på ett ovanligt fängelse där alla dessa negativa konsekvenser av en längre fängelsevistelse hålls på ett minimum. Fängelset i fråga, Gävleansalten är i mina ögon ett föredöme inom svensk kriminalvård.

För någon vecka sedan blev jag uppringd av en av terapeuterna på anstalten, en gammal god vän. Han bad mig besöka fängelset och göra en ideell insats för de intagna på behandlingsavdelningen (40 st.)Fängelset är uppbyggt i ett antal olika avdelningar som består av steg i behandlingen och för att få flytta vidare till nästa steg så krävs god skötsamhet av den intagne och framförallt prov på en vilja till förändring. Fängelset använder sig av två behandlingsmetoder som dels är AA´s sedan länge välbeprövade program (Minnesotametoden)och ett påverkansprogram mot kriminalitet som inom kriminalvården kallas för Brottsbrytet, egentligen till största delen baserad på den genialiske Gunnar Bergströms påverkansprogram för hjälpa livstilskriminella. Nu tillhör jag förespråkarna av dessa två behandlingsmetoder. För den sakens skull så menar jag inte att det passar alla eller att de skulle vara de enda fungerande metoder på denna typ av klientel. Jag kan bara konstatera att på mig har det fungerat och för miljoner andra.

När jag anlände till anstalten så fick jag dels till min stora förvåning ta med mig en av mina ungdomar in på anstalten och därefter fick vi en utförlig lektion i hur anstalten är upplagd i sina olika steg och olika avdelningar där man hela tiden får friare förhållanden i takt med att man visar sig förtjänt av dem. Ett fängelse fullständigt i min smak och som under sina snart 17 verksamma år visat på extremt goda resultat vad gäller låg återfallsfrekvens i missbruk och kriminalitet.Jag hade bara en fråga: hur man ställde sig till den kategori av personalen som inte ställde sig bakom behandlingsmetoderna och sättet att driva fängelset? Till min förvåning fick jag till svar att kriminalvårdarna som arbetar på fängelset samtliga var införstådda med behandlingen och åtminstonde inte motarbetade den. Efter vår storögda rundtur var det dags för mig att hålla föredrag. Föredraget skulle handla om hur det var, hur det såg ut och hur jag lyckades ta mig ur min kriminella livsstil. Därefter frågor och mingel.

För mig är det extremt viktigt och en stor förmån att få dela med mig och förhoppningsvis ingjuta hopp i mina gamla olycksbröder. Att jag dessutom fick ta med mig en av mina ungdomar, Toni gjorde mig extra glad och stolt. Fångarna visade honom omtanke och kärlek.

Efter avslutat besök var både jag och Toni höga på upplevelsen och den kärlek vi upplevt både från terapeuter, personal och intagna.

Justitieministern och Svenska kyrkan

Jag har blivit erbjuden att åka till Almedalen varje år, de senaste 6 åren. Jag har dock tackat nej till förmån för min älskade familj och semester. Jag hade i alla fall förmånen att föreläsa för konfirmander i Huddinge i december. vilket ändrade min syn på Svenska kyrkan ganska radikalt. Jag tror på Gud - men hatar religioner. Av den anledninen, bara för att retas har jag bett lika mycket till min egen Gud i synagogor, moskeér och kyrkor. Ska jag ha någon favorit är det ortodoxa kyrkor och katolska kyrkor som ger mig störst känsla av samhörighet med Gud men deras konservativa och fundamentalistiska tro är den som retar mig mest. Hur som helst, så var det någon annan som engagerade mig till föreläsningen i Svenska kyrkan då mina förutfattade meningar krossades. Här såg jag hur nya konfirmander togs om hand av de som var äldre. Det här var ungdomar som jag sällan möter. (Då åter mina förutfattade meningar gjorde bedömningen att de kommer från "ordnade förhållanden".) Det som gjort konfirmation några år tidigare kom fortfarande tillbaka och "hängde" fortfarande i kyrkan för att träffa sina gamla vänner och vara förebilder för de yngre. Att detta föregick inom Svenska kyrkan och att kyrkan kunde vara ett tillhåll för helt "vanliga" ungdomar gjorde mig både glad och förvånad. Dittills för mig var Svenska kyrkan, för att uttrycka mig milt, inget jag hade något som helst respekt för och som jag såg som våldtäktsmän av fattiga och godtrogna arbetare från 1500-fram till 1950-talet. När jag såg kärleken hos de äldre ungdomarna till varandra och för de ymgre ändrade jag min syn fundamentalt. Nu var Svenska kyrkan något som jag kunde respektera därför tackade jag för första gången ja till att delta i ett seminarium i Almedalen. Detta arrangerat av Svenska kyrkan och inte (som tidigare gånger) av Fryshuset. Att sedan Carin Götblad skulle delta gjorde sitt till, då hon är en kvinna jag respekterar och t o m oroar mig för, för hennes hälsa.

När jag väl kom dit hade jag två av mina mest älskade ungdomar med mig och kom underfund med att även en annan kvinna jag djupt respekterar Betatrice Ask skulle delta blev jag bara glad. Seminariet jag blev inbjuden att tala i var avsett att avhandla Karins uppdrag: projekt:pojke - som syftar till att stävja nyrekrytering och förhindra utbredning av "kriminella gäng" blablabla...måste jag säga trots min respekt både för Karin och Beatrice, då det mesta syftar till at sätta blåslampa i arslet på gängen, fler poliser och andra repressiva metoder - trots att jag försökt få dem att förstå faktum: Det finns enbart ett sätt att minska kriminaliteten: behandling, tydliga ramar och kärlek.

Om jag tänker tillbaka på min egna tid som gängmedlem så hade det bara retat gallfeber på mig och inte någonsin skänkt mig tanken att jag eventuellt hade en plats i samhället i stället för gängmedlem eller gängledare. Sådana kommentarer hade jag inte kunnat backa upp under semenariet om det inte hade varit för en fantastisk professor i sociologi från Linköping som heter Tapio Salonen. Han vågade säga emot med uppbackning av sin egen forskning där han upplyste panelen och åhörarna om att kriminaliteten inte har ökat sedan 50-talet och inte heller våldsbrottsligheten. Feg som jag är försvarade jag i alla fall Carin på punkten, att även om inte kriminaliteten ökat så har den förändrats och gängbrottsligheten ökat. Om jag jämför när jag var gängkriminell så var man då tvungen att komma och "hunda" för att få vara med i ett gäng. Idag räcker det att man fyller i en blankett på Internet eller blir rekryterad på en skolgård, vilket retar mig till mordiskhet. Någon jävla måtta får det vara! Förutom just det här så var Tapio kungen på semenariet och den verklighet jag upplever överrensstämmer hundraprocentigt. Han var ödmjuk nog att säga att: Det är sådana som du som gör arbetet. Jag svarade: Det är sådana som du som gör att jag kan öppna käften!


Storheten i att jag får möta Stockholms och Gotlands polismästare, Sveriges justitieminister, präster som tillägnat hela sitt liv åt att hjälpa andra människor i all ära men det största var att mina två ungdomar fick skaka hand med Beatrice Ask och Carin Götblad.

Erik Lannerbäck: Helikopterrånet och jag

Erik Lannerbäck: Helikopterråhttp://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=1637net och jag